måndag 20 juni 2016

Trevlig och trevligt!

Är det inte typiskt!
Jag tog ett endast kort på dem och
så blev det suddigt och i motljus.
Kan inte ens skylla på att kameran i
mobilen är dålig för det är den inte.
Fotograf, jag? Nä.
Korten på växterna i parken blev riktigt fina, dock...
- Vad trevlig hon är och jag har haft det jättetrevligt i dag! sa sonen helt spontant efter att jag hade lämnat av Annika och lilla Disa utanför Carins hem i lördags.

Och jag kan så klart inte annat än hålla med! Trevlig, lugn, sansad och glad, lätt för att skratta, så uppfattade jag Annika. Med en härlig västgötsk dialekt!

Under drygt två timmar strosade vi runt i Parque la Paloma (eller Parque de la Paloma beroende på var man ser namnet), tittade på Disa, på alla fåglar, på växterna, på sonen som sparkade runt på sin spark och ännu mer på Disa. Hon hade det rätt skoj där hon plockade små stenar, plaskade med fötterna i fontänen och med målmedvetna steg satte av mot lekplatsen när hon tröttnat på att sitta stilla vid serveringen. Bestämd ung fröken! Men ändå så näpen och bedårande söt.

Det är faktiskt en rätt udda känsla att träffa någon som man läst så mycket om och av. Man vet så mycket men inte alls mycket. När man skriver så väljer man ju vad man vill skriva om, man vänder och vrider, tar bort och lägger till, funderar över om det är tillräckligt personligt skrivet eller om man passerat den eget satta gränsen för ens integritet.

- Vad pratade ni om då? frågade mannen min när vi kom hem.

Ja, vad pratade vi om, egentligen? Om bloggar, om att flytta från Sverige, att behålla sitt språk och dialekt, att lära sig nya språk, skolor, det roliga med skillnader och likheter. Vi är rörande överens om att det är jättekul att jämföra och att det inte är något negativt, det behöver inte vara annorlunda bättre eller sämre, bara annorlunda. Jag tror vi pratade om det som vi skriver en hel del om båda två men på olika sätt.

Jag hade så mycket som jag hade tänkt att fråga Annika om men så klart glömde jag helt bort allt. Får ta det någon annan/nästa gång. Vi måste ju ta oss till Sevilla, det ska vara så vackert där!

Och så håller vi alla tummar vi kan för att Annikas Jesús ska få den anställning som hela familjen vill och önskar att han ska få så de äntligen kan få flytta till ett hus med trädgård och vattenlek!

16 kommentarer:

  1. Så fint skrivet! Och vilken fin bild!
    Det var jättekul att äntligen träffas, och prata med både dig och sonen som ju är ganska anonym på bloggen.
    Ni är varmt :-) välkomna till Sevilla! Passa på innan (om) vi flyttar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ni är så jättefina på bilden, trist att det blev så suddigt. Motljuset gör inte så mycket, Disa får som en gloria. Men jag vet att ni har många bra kort på er så det är ingen större skada skedd.
      Tack för inbjudan!

      Radera
  2. Trevligt! Ibland klickar det bara när man träffar någon för första gången. Ni kommer säkert att träffas igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är roligt med nya bekantskaper både i bloggvärlden och verkliga livet! Båda varianter är viktiga och fyller olika funktioner.

      Radera
  3. Vad roligt att träffas sådär i verkliga livet och att då trivas så bra tillsammans på en gång :-)

    Seså - skynda er nu till Sevilla!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jisses amalia! Lugna sig lite!

      Och jag misstänker att sommarmånaderna är inte de mest idealiska...

      Radera
  4. Vad kul! Visst är det skoj att träffa bloggare irl, speciellt när man har något gemensamt som i ert fall att ni bor utomlands. Å ni har rätt, man kan inte jämföra Sverige och Spanien rakt av, men annorlunda är det verkligen. Framförallt varmare året om;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jämföra kan man men man kan inte förvänta sig att det är lika, bara annorlunda. Det fick jag erfara idag, sitter precis och skriver om det. Madre mía...

      Radera

  5. Fint skrivet. Genom bloggen kan man träffa människor man aldrig annars skulle möta, kul och ofta väldigt givande. Kram ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så! Och jag är så glad och tacksam för alla som lämnar kommentarer, det är så roligt.

      Radera
  6. Å titta, jag tyckte väl att det var någon jag kände igen på bilden! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nu blev du nog lite förvirrad va! Nästan så jag blir det när jag ser min egen blogg!

      Radera
  7. Så spännande, tänk vad bloggen kan ge möten på alla möjliga, olika sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst! Alla möjligheter öppnas.

      Radera
  8. Jag håller med! Annika är verkligen jättetrevlig. Lugn och glad. :)

    SvaraRadera