onsdag 16 november 2016

Lite gulare judo

I söndags var det dags: den första graderingen i Spanien! På onsdagskvällen (framförhållning är ju inte spanjorernas starkaste sida) hade de fått reda på om de skulle få vara med eller inte. Visst skulle de få det, alla fyra: sonen, klasskompisarna Herr Higuerón och Herr Málaga samt Herr Málagas syster Fröken Málaga. Så här är ett bildspel på vår söndagsförmiddag.


Vi vaknade till en helt makalös soluppgång!



Vid 9.30 var vi på plats i idrottshallen, barnen skrev in sig och betalade de 25 € för graderingen, sonen konstaterade att de stavat både för- och efternamn fel på något papper så det blev lite rörigt men med sina klasskompisar som tolkar fixade de (nog) till det. Vi får väl se när han väl har sitt spanska judopass i handen. Sedan var det ca 30 minuters väntan medan barnen ömsom stojade på den blå mattan och ömsom tränade på sina grepp. Det var många nervösa blickar.



Det började närma sig, alla som skulle graderas i klubben delades upp efter rang.



Det var inte helt fullsatt på läktaren men det var ändå många höjda mobiler med kameraläge aktiverat. En och annan "riktig" kamera var medtagen.
Minnesanteckning till Fru Higuerón: ladda kameran innan.
Minnesanteckning till oss: ta med kameran, den har ju en vettig zoom.




Redo att bevisa sina kunskaper stod de uppställda på mattan i rätt ordning med ansiktena mot oss åskådare. Det blev knäpptyst i den annars så bullriga salen! Fascinerande!

Därefter fick de gå tillbaka till den blå mattan och där vänta på att blir uppropade.



Sonen var bland de sista, jobbigt att sitta där och vänta. Men han visade vad han kunde, allt enligt instruktionerna från den svartbältade killen som satt vid bordet.



Sonen tackade för sig ...



... och gick skuttande därifrån med sina kompisar. De hade klarat det! Puh!



När alla visat sina färdigheter var det dags för uppställning igen, denna gången med ansiktena vända mot domarna.



Sedan ropades de upp tre och tre. De gick till varsin domare som tog av dem deras gamla bälte, det veks ihop snyggt och prydligt och lades på golvet. Det nya bältet med den nya färgen/rangen knöts sedan enligt konstens alla regler (länken visar en av många varianter) kring deras midjor. Det gamla lämnades högtidligt tillbaka. Tack och grattis!



Alla står nu där med sina nya bälten.



De vände sig om och bugade sig mot oss åskådare och sedan vände de sig igen och bugade mot domarna. De var - efter tre timmars träsmak i rumpan - klara!

Så nu vet vi hur en gradering går till i Spanien. Ganska likt det i Sverige men med små skillnader. Fast jag antar att det skiljer på graderingarna i Sverige med, det är klubbarna som skapar sina egna traditioner.



Det nya bältet! Ett stort steg på väg mot det helt gula.

Det firade vi med en trevlig liten lunch ute med Fru Higuerón och hennes son.

15 kommentarer:

  1. Stort grattis till det halvgula bältet! Duktigt jobbat av sonen :-)

    SvaraRadera
  2. Åhhh, vilken underbar soluppgång!
    Duktig son och grattis till uppgraderingen.

    Ha det gott i sol och värme!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den soluppgången var nog en av de mest spektakulära jag har sett här.

      Han är duktig, den lille skrutten. När han vill! :)

      Tack ha det skönt i kylan. Fast nu är det kanske inte så mycket snö hos dig längre. Men det kommer mer! Säkert!

      Radera
  3. Så roligt med uppgraderingen. Grattis till sonen!
    Jag är inte speciellt insatt i kampsporter, men jag fascineras alltid, förutom av själva utövandet, av den respekt och disciplin de omges av.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är inte heller så kunnig inom området. Men judo är bra för de tär inga sparkar eller slag, det är bortputtningar, fällningar och fasthållningar. Typ. Jag vill inte att sonen ska gå och lära sig sparkar, det är alltför lätt att det blir fel då trots allt de får lära sig. Som sensei sa innan bältena delades ut, det sitter även i skallen, det är inte bara tekniker. Ett barn kan därför inte få svart bälte, t ex.

      Och ja, respekten och lära sig att lyda var ytterligare en av orsakerna. Samt konditionen, smidighet, kroppskontroll och självförtroende.

      Radera
  4. Stort GRATTIS till sonen! Bra jobbat där! Åsså har jag lärt mig nå't nytt här också, nämligen att det finns halvgraderingar. Trodde att "helgult" var lägsta graderingen i judo, sedan orange och grönt etc.

    Kan inte så mycket om judo eller andra kampsporter heller, men precis som Steve gillar jag faktiskt disciplinen och respekten där, speciellt inom kampsporter som har sitt ursprung i Japan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vitt bälte är det lägsta, då är man helt nybörjare. Sedan är det vitt med gul (markering), gul, gul med orange (markering), orange osv.
      I Sverige hade de nämligen ett lite annat system. Om man är under 15 år (inga grepp runt hals) så har man ett vitt bälte som det löper ett gult streck längsmed i mitten på, då har man gult bälte. När man är på väg mot orange, då får man en orange markering, en lapp som man sy fast på en av ändarna. Sonen kom i Sverige till orange med grön markering innan han slutade när vi flyttade. Han var dessutom tvungen att komma ikapp åldersmässigt. Det är mycket regler.

      Radera
  5. Grattis till sonen! Min son gick någon slags judo när han var barn (inte helt säker på on det var judo/jiu-jitsu/etc..) och vid graderingen vägrade han att ha på sig dräkten. Hans lärare sa åt mig att försöka få på honom något vitt bara så det var väl 300 personer i judodräkter och en i vita AIK-shorts och en t-shirt! Men han fick sitt gula bälte iaf.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Rätt tillfälle att protestera på! Som sonen som brukade tvärvägra tomteluva när jag satte dit den men dagisfröknarna lyckades.

      På graderingen var det en kille som kom i blå dräkt och då blängde sensei surt. Inte ok.

      Radera
    2. Haha, ser nu att jag skrev "när sonen var barn" - nu när han är sex anser jag honom så klart som fullvuxen! :) Hjärnan är inte alltid med...

      Radera
    3. Ja, haha! Väldigt vuxen. Jag reagerade inte ens.

      Radera
  6. Glömde ju berömma din bild på den fantastiska soluppgången - WOW. Själv får jag bara till solnedgångar;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, den var helt otrolig. Och det varar ju bara en kort stund så man får verkligen passa på.

      För oss gömmer sig solen bakom bergen när den går ned, men den går upp vid havet. Är glad för det!

      Radera
  7. Fint att vakna till denna vackra soluppgång! Verkligen ett fint och stämningsfyllt foto.
    Ja, en kamera med bra zoom underlättar om man vill ha bättre närbilder. Förstår att en sådan kommer att tas med nästa gång.
    Jätteroligt att se hur en gradering i judo gick till i sonens klubb. Stort grattis till honom!
    Jag har sett graderingar i Peking och det var också väldigt roligt. Judo är en sport jag inte kan något om så att få veta mer var extra roligt.

    SvaraRadera