Stoppad av polisen!

Uppe hos oss tycker jag att vi ofta ser poliser, jag blir lika nervös varje gång! Jag har aldrig blivit stoppad när jag suttit vid ratten, mannen min är ju en annan historia.

Idag var vi och storhandlade lite (Ja, det blev ju en konstig formulering! Hur kan man storhandla lite?) och när vi åkte av A7 stod polisen där precis innan rondellen.

Nervöst! Jag har aldrig blivit stoppad i hela mitt liv, skulle han vifta mig vidare eller stoppa? 
Bilen framför fick dessutom instruktioner att köra av åt sidan där det stod ännu fler poliser parkerade.

Jisses, vad nervös jag blev!

Mannen min tyckte att det var lämpligt med att rota runt i handväskan efter mitt körkort, att ha det berett.

Så var det min tur. Och japp, jag ombads stanna. Mannen min vevade (nåja, tryckte) ned rutan och polismannen tittade in.
- Hola!
- Hola...
- English?
- No, Swedish...

Sedan fortsatte han med att fråga efter mitt körkort (skönt att bara kunna sträcka fram det!), om vi bodde här och på vilken adress. Sedan sa han tack och hej, väldigt artigt och trevligt!

Puh!!!

- Nu har du ett blogginlägg, sa mannen min.

Den stora frågan är egentligen varför jag blir så nervös! Jag har en bra bil, giltigt körkort, betalat skatt och försäkring, jag har två varningstrianglar i bilen, säkerhetsbälten är på, västar till alla i bilen, brandsläckare... (Tack Sabina!)

Det var första gången som jag blivit stoppad av polisen, det. Och han var trevlig, inte alls som händelsen vi har kommit att kalla för "Stop is stop!"

Hoppas att den spanska polisen är så som jag bemöttes idag, inte som "Stop is stop!". Tyvärr tror jag inte att så är fallet, inte när jag hör vad andra berättar. Men man kan ju alltid hoppas.