Lilla svärmor

Jag var så glad förra tisdagen när jag kom hem från min träff med Lena i Wales. När jag öppnade dörren hem satt mannen min i soffan:
- Mamma ligger på sjukhus, hon har lunginflammation och det är inte bra.

Luften gick ur en. Som en knytnäve i magen.

Mannen min hade sedan dagliga samtal med moster i Serbien. Svärmor blev inte bättre utan tvärtom. Hon låg nedsövd för att hjälpa kroppen att läka. Men hjärtat hade tagit stryk så även om lunginflammationen åtgärdades så ...

På kvällen i lördags ringde moster. Svärmor hade somnat in under eftermiddagen.

Så här sitter vi med en saknad som ord inte kan beskriva, många frågor vi aldrig kommer få svar på. Vi har pusslat ihop en del men bitar saknas, det är stora hål och vi hittar inte bitarna. Varför sa hon inget om hur dåligt hon mådde? Ville hon inte vara till besvär? Fattade hon inte själv?

Men större än frågorna är ju saknaden. Vi har inte riktigt kommit till det stadium än där minnena är kära, just nu är de bara råa och river.

Jag hade velat lägga upp det enormt vackra fotot på svärmor som hon lät göra i somras nere i marinan, hon är så otroligt vacker! Var så otroligt vacker ... Men mannen min vill inte det och det får jag respektera, det är hans mamma. Som han säger, man vet aldrig vem som ser fotot och att bli meddelad på det sättet, via en blogg ...

Känslorna vi just nu orkar ta hand om är få. Men en är tacksamheten över är att hon var här i somras, att det blev av, att hon hade det så bra här med oss, hur hon njöt av att en sista gång få bada i havet som hon älskade, umgås med son och sonson som hon älskade över allt annat
- Lepi moj.

Lilla svärmor.

Vila i frid tills vi ses igen - på ett eller annat sätt.

Det ringde på mannen mins telefon, det stod någon utanför grinden.
Ett blomsterbud.Tårar igen.Vår underbara samarbetspartner i Kanada hade skickat dessa.
Thank you, Bev!