Lördagsgodis 2022 vecka 22

Det har varit så mycket godisbitar senaste månaderna som jag inte skrivit om och jag kan inte skriva om allt. Men några kan ni få!

Godisbit nr 1
En riktigt god pizza! Nej, alla pizzor smakar inte lika även om det är en klassiker som Calzone, Hawaii eller Caprichosa. I går beställde vi hem från ett nytt ställe. De vi brukar beställa ifrån har blivit sämre och sedan har det varit varierade grad på service och smak på de som vi därefter beställt ifrån.

Gårdagens jackpott kom rykande varm ända från mitt i Fuengirola! Vi kommer definitivt att beställa från Ke'Eat igen, det är vid andra försöket som det brukar märkas om det är genuint bra eller lyckträff den dagen.

Godisbit nr 2
Odlande! Jag har äntligen fått till lite odling i trädgården. Jag kom av mig alldeles av främst två orsaker: förorenande gulliga katter och kliande äckliga processionslarver. 

I år har jag köpt några stora plastbaljor som står lite här och där och det fungerar riktigt bra.

Potatisen borde vi kunna skörda vilken dag som helst, sallat har jag skördat med ett blad här och där under väldigt lång tid. Det måste nog sås om senare för i och med värmen kommer blommandet = oätbar sallat. 

Odlingsäsongen är lång här på solkusten, den är egentligen året runt! Det gäller bara att anpassa gröda efter temperatur.

Godisbit nr 3
Vitmålat! Muren utmed vägen började se rätt skamfilad ut och Miguel, han som vi hyr av, höll med om att den borde målas. 

Det har varit några hantverksrundor under våren, borde kanske skriva om dem, men nu är det fixat. Se så fint det är nu!

Lördagsgodis 2020 vecka 7

Dags att gå in efter en dag i solen. Måste ju ställa fram godisskålen!

Manicken som används för att pressa in antikalkmedel i vattenrören.

Godisbit nr 1
Varmvatten! Senaste tiden har trycket i varmvattenröret varit lite lågt, om man säger så. När "varmvattnet" som mest nådde 30 grader och sedan helt slutade komma så bad jag Miguel, han som vi hyr av, kontakta en reparatör. Den här gången gnällde han faktiskt lite och tyckte att det tillhörde våra kostnader men det tyckte inte jag. Vi betalar för det vi förbrukar, han ser till att vi kan förbruka det.

Brännaren utan skyddskåpa.
På-/av-enheten sitter där till vänster om den gröna dutten.

I alla fall, dagen efter kom samme kille som var här för fyra år sedan. Det visade sig att det var inte bara igenkalkat så som det blir med det hårda vattnet här. På-/av-knappen hade bestämt sig för av-läge så den enheten fick bytas ut samt lite annat fix. Inte bara vanligt underhåll, alltså.

Den varma duschen med det nya munstycket som vi köpt var vääääldigt skön!

Godisbit nr 2
Oemotståndlig! Lidl sålde orkidéer inför Alla hjärtans dag och det är klart jag tittade på dem. Tittade kanske lite för mycket på dem. Men en vit orkidé med en aning till rosa i sitt gap - dessutom med tre blomsterstänglar! - liksom bara slank med hem, vet inte riktigt hur det gick till! Jag tyckte nog att jag var värd den. Det är ju min födelsedag om några dagar, dessutom.

Emellanåt brukar jag titta in på det spanska blomsterforumet Infojardin, alltid lär man sig något nytt samtidigt som man tränar lite spanska. Det lustiga var att jag kunde vid mitt senaste besök konstatera att det var inte bara jag som hade haft svårt att låta bli just denna vita. Skönt att man inte är ensam.

Godisbit nr 3
Kastanjeblad! Jag trodde inte att den skulle ta sig, den andra kastanjenöten jag hittade som hade börjat gro i butiken. Men så i dag när jag plockade upp den avklippta PET-flaskan för att kasta ut jorden så ser jag att där är något grönt som tittar upp!

Vad roligt, nu har jag två små kastanjeplantor! Ska det någon gång bli kastanjer så behöver jag nämligen det.

Godisbit nr 4
Mannen mins körkort! Tro't eller ej men efter drygt 9 månader låg hans körkort i brevlådan  här i veckan. Bara så där, ingen avi, inget mottagningsbevis.

WOW ...!

Sotat och klart!

Jag har ju svurit och svurit över att veden varit så svårantänd, att det har rykt in, blivit värre och värre. Jag sa till Miguel, han som vi hyr av, att vi måste nog få hit en sotare, un deshollinador. Det har inte sotats under de år vi bott här och det har nog inte sotats på flera år innan dess heller.

- Vi brukar hälla salt på elden, svarade Miguel och tyckte det räckte så.
- Salt? svarade jag helt oförstående.

Ja, tydligen så ska det kunna hjälpa till att hålla skorstenen ren. Sägs det, i alla fall. Problemet var bara att man skulle hälla saltet på en ordentlig brasa. Men vi kunde ju inte elda: var luckan öppen kom all rök in i huset, var den stängd kom det inte in något syre så elden slocknade. Med våra försök blev det bara svartare och svartare inne i eldstaden.

Till slut klättrade jag upp på taket och kikade ned i skorstenen. Nej, så där ska det inte se ut. Jag hade lust att släppa ned en sten för att se om den ens damp ned inne i eldstaden.

Vi måste få hit en sotare helt enkelt. Jag frågade Miguel och Dani, hantverkaren, om de visste om någon men nej. Så jag satte mig och började leta på internet, det var inte lätt att hitta någon! Till slut hamnade jag på Milannuncios, som Blocket, och där hittade jag en sotare som skulle komma lite senare på dagen vilket han också gjorde. Han tittade på kaminen men fattade absolut ingenting av den och ville därför inte göra något.

Så här ser nämligen kaminen ut sedd från sidan, skorstenen är lite snett bakom rören som hettar upp luften (luft sugs in från rummet, hettas upp och blåses ut igen med hjälp av en fläkt) och svår att komma åt att sota underifrån. Man måste upp på taket och det tror jag inte att han ville. Så han bad om ursäkt för att han inte kunde hjälpa oss och åkte. Det kändes ju lite sådär ...

Jag satte mig och letade upp en till, han skulle komma när han avslutat ett arbete, skulle höra av sig men inget hände. Nytt letande, den här gången skickade jag ut WhatsApp-meddelanden till fem sotare på en gång, två hörde av sig ganska snabbt och en av dem var Nacho, han som vi har köpt ved av tidigare!

Så i går kväll kom Nacho hit, tittade på eländet och klättrade sedan upp på taket med viskor och förlängningspinnar. Vi satt i vardagsrummet och hörde honom arbeta med skorstenen. Men inget rasade ju ned ...?

Sedan kom det! Det måste alltså ha varit mer eller mindre tvärstopp i skorstenen.

Nacho samlade ihop allt i en soppåse och höll upp den så att jag kunde fotografera det.
 - ¡No es normal! sa Nacho och syftade på mängden i påsen och vi kunde ju bara hålla med om att det inte var normalt.

Sedan fick vi instruktioner om att tända en ordentlig brasa för att elda ur och dessutom köpa en kemisk sotare, deshollinador quimico, för att få bort det svarta som sitter fast överallt. Det är som en vedklamp som man lägger i brasan och den får avlagringarna att falla ned i flagor som antingen bränns upp eller som man sedan kan sopa ihop.

När Nacho fått sina 50 € åkte han och med spänning tände jag en brasa. Med en tändsticka! Med luckan på vid gavel kunde jag se röken stiga upp i skorstenen.

Vilken lycka och vilken lättnad!

Lördagsgodis 2019 vecka 47

Lördag! Efter förra veckans röjning så är skålen väldiskad och det är dags att ställa fram den igen!

Godisbit nr 1
Efter regn kommer sol! Och det stämmer verkligen. Det har regnat en hel del denna veckan och det har varit riktigt ruggigt! Men välbehövligt, det har varit ganska så torrt ute faktiskt.

Men i dag så skiner solen från en blå himmel igen! Och cyklamen har befriats från sitt vattenbad.

Godisbit nr 2
Välförtjänt godisbit! Sonen kom hem med godis från skolan, en Kinder Bueno och det var precis vad han hade varit: bra! De hade haft tävling på engelskalektionen, de skulle skriva en text och sonen och två till var bäst och belönades därför. Attans så glad han var, vet inte om det var att få vinsten eller att vinna som var bäst. Själv tycker jag ju att det bästa var att han var så duktig!

Godisbit nr 3
Äntligen fixas taket! Bilden är från inne i sonens rum, det mögliga innertaket ligger numer nedskrapat på golvet i miljarder små flagor. Samma sak inne på två av toaletterna. Nu ska det spacklas slätt tak, det vackra krusidulliga har jag svurit åtskilligt över för det går inte att tvätta rent från el moho, möglet, som bildas varje vinter av den höga luftfuktigheten. De håller faktiskt på i skrivande stund, de har slamrat i hela huset sedan klockan 8 i morse. Det är ju ingen höjdare direkt att ha hantverkare hemma som slamrar och springer in och ut hela tiden så attans vilken tur att solen skiner och att det inte regnar.

Ingen höjdare heller är det att den vackra palmen numer inte står där den stod, de tog tyvärr fram yxan.
- ¡Pobre palmera! sa hantverkare Dani medan kollegan högg och jag kunde bara hålla med: staaaackars palm!

Jag gick in och höll för öronen, ville inte höra massakern. Men de har i alla fall gjort ett fint jobb med rabatten.

Det växer så det knakar

Tänk så lite det behövs för att växter ska trivas: lite vatten och lite sol. Eller ja, mycket vatten halva året och mycket sol hela året här i Benalmádena, om man ska vara helt korrekt.

För titta bara!

Det här fotot ovan är taget i september 2015, några månader efter att vi flyttat till huset. Jag var i färd med att klippa ned alla de utstickande grenarna på vinterjasminen, jasminum nudiflorum, så att den åter skulle bli som en boll. Till höger om busken står det en liten ynklig palm ...

... som efter dessa fyra åren inte alls är ynklig längre! Den är gigantisk! Det var den som jag var och sågade av blad på vars tagg fastnade i mitt pekfinger, förresten.

Men att växa sig stor och stark, växa så det knakar, är inte alldeles utan problem.

Muren har börjat knaka också. Rötterna har börjat titta fram i springan som den har tvingat fram. Snacka om växtkraft!

Ja, så snart blir det byggarbetsplats här igen. Vi har diskuterat lite vad vi ska göra med den fina Washington-palmen som kämpat så och blivit så stor och vacker. Den kan ju inte stå där den står, i alla fall. Hantverkare Dani undrade om man inte kunde plantera om den på baksidan, men jag och Danis hantverkarkollega var ledsamt nog överens: det går inte. Inte med de rötterna. Det är ju murar, hus och pool på en ganska liten yta. Så nej, den måste nog flytta härifrån. Det kommer bli så tomt där utan den ...

Lampborsten, Callistemon, som på bilden står till vänster (ja, jag skrev faktiskt höger först ...) om palmen, den fanns inte där i september för fyra år sedan. Nej, den planterade sig själv - antagligen med hjälp av en fågel - och satte sedan en jädrans sprutt. Jag har klippt ned den några gånger och kommer att göra det snart igen.

Det blev lite roligt med bilden för man ser de olika stadierna på blomningen.

Men den ska få blomma färdigt först, den är ju så läcker med sina röda blommor som ser ut som flaskborstar. (Varför heter den då lampborste? Ah, antagligen för att borstar man rengjorde fotogenlampor med såg ut så.)

Förresten, om det är någon som vill ha en Washington-palm så är det bara att kontakta mig! Den står här så fint i Benalmádena, Spanien. Gräva får du göra själv ...

Krypen i skåpet

Jag skrev ju i lördags om att mitt köksskåp med alla torrvaror invaderats av något äckligt litet kryp. Några frågade hur jag fått dem i skåpet och det kan jag lätt svara på: det har hängt med från affären och tillverkaren. Som jag skrev i en av kommentarerna, jag köpte en gång mannagryn och när jag kom hem såg jag ett rätt stort kryp i förpackningen, centimeterstort (och vilket nu när jag börjat titta runt har förstått var puppan av en polilla de maíz). Att den ska ha krupit in i en förseglad påse under resan hem från butiken är ju knappast troligt ...

För att bekämpa så bör man först ta reda på vad det är man bekämpar. Alltså kastar man sig på Google och skriver först på engelska, bugs in pantry, och börjar titta på bilder av alla äckliga kryp. Denna fick mig faktiskt att skratta mitt i eländet:

Myror, kackerlackor och andra saker man kan hitta. Men duvor? Brukar folk ha problem med dem inne i skafferiet? Nog för att de brukar kallas för flygande råttor ... Jaha jo, det finns visst de som har problem med duvor (klicka på denna länk på egen risk).

Hur som helst, det kanske är bättre att söka på spanska, kanske inte är exakt samma problem överallt i världen. Så vad heter då kryp på spanska? Jag vet ju, men vad 17 var det nu? Pijos är löss, det brukar det komma varningar från skolan om. Google Translate får stå till tjänst och det är oftast bättre att översätta från engelska:

Ja ... jo ... nog är det ett fel, alltid! Plural gjorde bara att det blev ännu fler fel.

Men jo, nu minns jag vad det heter: bichos! Har alltid tyckt det varit ett lite kul ord. Tänker på det snarlika engelska ordet och japp, de kan vara lika djävliga även om de inte har någon etymologisk koppling.

Så jag söker på bichos en cocina och får upp en massa bilder på folk som äter insekter. Alltså, nu börjar jag ju tröttna på det här! De kan få komma hit för ett fritt mål mat om de vill, i alla fall en tapa. För trots att jag skurat och gjort rent så finns de kvar, hittade en nyss.

Det lilla bruna strecket till vänster är krypet, 1 €-myntet är 23 mm i diameter.

De är så små! Hopplösa att fotografera om man inte har en makro-zoom. Här är ett tappert försök med mobilen:

Nej, jag vet fortfarande inte vad det är. Men jag måste nog ta och skrubba rent i skåpet en gång till ... Tur jag inte har varit till affären och köpt nytt än. Och peppar-peppar har jag inget hittat i skafferiet, bara i köksskåpet. Fast det kan ju bero på att i skafferiet är det mest konserver och liknande.

Fotot taget med sonens mobilkamera i en vit (!) plastskål

Annat än att städa och ha allt i plastpåsar och/eller tättslutande burkar (för det har inte hjälpt), kom gärna med tips på hur man får bort dem och framför allt att de sedan håller sig borta!

Den omtyckta rosenbusken

Inklämd mellan hibiskusen och den där suckulenta saken (som jag aldrig minns namnet på*) står den fina rosenbusken. Det finns nästan alltid en ros på gång på den förutom när jag klippt ned den men så här års har den mängder med stora vackra och otroligt väldoftande röda rosor! Fler blir det, knopparna är många.

Svärmor älskade den här rosen! De två gånger hon hälsade på här så var den i full blom. Hon tog med sig en stickling men jag tror inte det blev något med den. Jag har i år sparat ett nypon (röda pilen), ska se om jag kan få liv i något frö och hur den rosen blir. Man kan nämligen inte lita på att den frösådde bli lik sin förälder.

När jag står där och snosar på blommorna blir jag medveten om att jag är inte ensam om att gilla denna buske! Kan ni på bilden ovan se vad jag har fått syn på?

Om jag går lite närmare då? Ser ni nu?

En bönsyrsa! Eller två, till och med! För medan den ena gömde sig där i bladverket så tronade den den andra uppe på den vackert röda rosen!

Jag tycker de är så himla häftiga! Innan vi reste till Serbien så hittade jag en liten en sittandes i en pelargon, den var kanske tre centimeter stor. Krukan med pelargoner ställde jag ju sedan ned på gräsmattan för bevattningen så kanske är det en av dessa som vuxit till sig lite? Dessa är kanske en sex centimeter stora (kroppen).

Det är inte första gången vi ser bönsyrsor här i Spanien, vi har haft någon enstaka i trädgården förut. Mest minns jag den första jag såg, men även det lilla fnaset.

*) Det är en Euphorbia tirucalli, en törel som på engelska mycket passande kallas för Pencil tree.

Ogräs

Ogräs behöver per definition inte vara oönskat eller fult. Nej, det är egentligen fel växt på fel plats samt att det växer som ... ogräs: snabbt och i mängder!

Gräsmattan hos oss är full med ogräs. Ibland får jag ett ryck och fyller ogräskorgen på två minuter. Men det är rätt långt mellan rycken så ogräset står där det gör och frodas när jorden är fuktig. Men kanske har jag lite samma inställning till ogräset i gräsmattan som med mossa i densamma: det är ju grönt i alla fall.

Höll det sig till gräsmattan vore det väl en sak men som sagt, det är ogräs vi pratar om. Allt funkar. Överallt.

Favoritstället för just den här typen av för mig okänt ogräs (den som har stora blad där på gräsmattebilden ovan) är i skarven husgrund och gången utmed gräsmattan. Jag rycker och rycker men det kommer alltid igen. Eller om det är nytt. Både och antagligen.

Skarvarna mellan fasadens alla kakelplattor är också lämpliga ställen, tycker den. Det tycker inte jag och drar bort, ofta hänger det med långa vita rötter.

Eller varför inte en skreva i muren? Hur har den hamnar där, egentligen? Min teori är att det är myror som drar runt på fröna. Det konstiga är bara att jag har aldrig sett den blomma. Ingen blomma - inga frön.

Oavsett avsaknaden av blommor och därmed frön så är till och med den uttjänta sopborstens borst en lämplig grogrund.

Nog för att jag älskar växter och är ganska ogrästolerant men det finns faktiskt gränser för vad som är OK även i min ogräsvärld ...

... och det är när de börjar dyka upp inomhus! De växter jag har inne ska helst stå i en kruka, inte komma upp mellan parkett och list.

Ryck!


EDIT: Med hjälp av en superbra sammanställning gjord över ogräs i södra Spanien har jag nu identifierat ogräset som Mercurialis annua, på svenska grenbingel och på spanska mercurial. Med hjälp av PFAF kunde jag läsa att den är inte ätlig, den är milt giftig. Ogräset ska tydligen även vara intressant ut ett medicinskt perspektiv. Jag citerar PFAF: "The whole plant, and especially the juice, is emetic, emollient and purgative. It is used externally to treat women's complaints, ear and eye problems, warts and sores[4, 9]. A homeopathic remedy is made from the plant[9]. It is used in the treatment of rheumatism, dropsy, diarrhoea and disorders of the gall bladder and liver[9]."

Vad menas med följande: "...used externally to treat women's complaints ..."?

Den larviga situationen - säsong 3 och början av 4

Kom på att det var väldigt länge sedan jag skrev om processionslarverna i grannens pinjetall. Ni kanske trodde att de hade dött eller försvunnit eftersom jag inget nämnt? Nej, inte direkt ...

När taket lades om i februari 2017 så passade Hantverkare Dani på att såga ned alla de grenar som vette åt vårt håll och som hängde över vår tomt. Det såg inte klokt ut och jag var lite orolig för tallarna, vi vill ju ha dem kvar trots allt. Men tallarna fick nya skott under sommaren och såg så gröna och friska ut. Sedan kom det små gula barr i topparna på grenarna när hösten närmade sig. Några till blev gula och till slut så var det gula tufsar igen som med tiden blev vita tussar fulla med larver.

Fotot är taget 2 januari 2018 ...

Vi hade larver som kröp runt på husväggen och på gångarna, vi höll oss borta från den delen av tomten som ligger i närheten av tallen. Det innebar att det blev inte mycket gjort i trädgårdslandet sommaren 2017. Tallen repade sig efter angreppet och blev grön igen. Men sedan så kom hösten och med den ett gult barr igen.

... och detta togs 12 januari 2018, 10 dagar efter det andra.
Knappt ett barr är kvar på trädet.

Sådär ja. Larverna tillbaka. Bona växte sig större allt eftersom månaderna gick, tallen såg värre och värre ut.

Här håller de på att borra ned sig i trädgårdslandet - vilket jag ju inte fattade!

Det dök upp fler och fler enstaka larver utanför bona och när januari 2018 närmade sig sitt slut började de processionstågen. Från sina tufsiga vita bon i trädets grentoppar, nedför trädstammen och rakt ned i mitt lilla trädgårdsland. Fattar inte vad de hade där att göra. Men det innebar ju att inte fasen vågade jag mig på att sköta landet den kommande våren och sommaren heller. Tänk om man stoppar ned handräfsan och det bara myllrar med larver och kokonger!

Någon gång mitt under sommaren sopade jag i alla fall rent där på gången intill landet, snyggade upp lite och tog bort stora torra blad från grannens fikus som rasat ned på landet. Jag hade trädgårdshandskar på mig och var försiktig. Ändå fick jag prickar på handlederna där borst från döda larver perforerat huden. Det blev som små blåsor, jag hade på aloe vera och det lugnade ned sig efter ett tag. Som sagt, de är inte att leka med, processionslarverna.

Brevet som skrevs till kommun och begäran från kommun till den tyska domstolen verkar inte ha lett till något, jag har gnällt många gånger till Mercedes, advokatkontorskvinnan, både i telefon och när hon varit här. I somras gnällde vi åter till Miguel, han som vi hyr av. Han lovade se till att det på något sätt fixades. Jag berättade vad jag läst, behandling ska ske på hösten, helst under november. Han skulle prata med Hantverkare Dani vars fru kan sådant där.

Våren blev sommar och sommaren i sin tur blev höst. Tallen återhämtade sig igen, blev grön och fin. Och så kom det första gula barret ...

... som blev till bruna tussar.

10 sekunders film tagen 21 oktober 2018

När Hantverkare Dani och kompanjoner var här och tog bort hundkojan samt fixade muren så tog de äntligen tag i träden!

Cirka 10 € kostar en flaska Ynject Mini, det var ju inte så farligt.
Hade hört att det skulle kosta det tiodubbla, till och med dubbelt det igen!
Fast det kanske är med arbete.

Ett hål har borrats i tallens stam och i hålet har en pip förts in. Pipen sitter fast i en flaska med Ynject, ett pesticid som i stort sett vem som helst får använda, man inte måste ha carnet de aplicador de fitosanitarios, ett speciellt tillstånd för att få använda gifter i trädgården. Tallen tar upp denna vätska och när sedan larverna mumsar på tallens barr så mumsar de även på giftet.

Snipp, snapp ...?

Före - under - efter ... - del 2

Kommer ni ihåg duschen vid poolen och dess avlopp?

Jag gnällde ju redan då och tyckte att hålet skulle proppas igen men de hantverkarna tyckte jag skulle låta det vara. Så när de var klara och packat ihop sig gjorde jag det själv, högst medveten om att det där kommer bara hålla ett kort tag. Fast det höll längre än jag trodde: två år. Där ser man! Inomhussilikon funkar tydligen rätt bra även utomhus på dessa breddgrader.

Men efter denna sommaren så ser det inte vidare kul ut så när hantverkare Dani ändå var här och de höll på med betong så gjorde jag ett nytt försök. Den här gången kontaktade jag Miguel, han som vi hyr av, och frågade om de inte kunde ta en klutt och proppa igen ordentligt. Det gick Miguel med på och jag gick ut och sa till Dani.
- Eftersom rören ändå är trasiga så kan ni lika gärna sätta igen det, vattnet rinner undan ändå borta vid muren.
- Inga problem, det är inga rör där i det hålet ändå! sa Dani.

Nä, just det, precis som mannen min och jag trodde. Vattnet från duschen har bara åkt rakt ned i marken kring poolen. Väldigt bra ... Tur vi haft proppen och en balja hela tiden!

Så nu är det igenproppat!

Hålet där i betongen var dock inte den huvudsakliga orsaken till att de var där. Nej, de tog ju hand om vattenskadan i huset samt att jag hade observerat att muren vid poolen börjat spricka upp igen och var ruckbar. Farlig, alltså. Inget att luta sig emot. Muren reparerades då i samma veva som poolen gjordes om men nu var det dags igen. Inte så konstigt att den bågnat eftersom det vatten som ska rinna i hålen längst ned visserligen rinner ut från vår markbeläggning men sedan så rinner det vidare innanför tegelstenarna nedanför. Kan tänka mig att marken kring den då läckande poolen under en längre tid varit ganska gyttjig. Så det beslutades om att hela muren skulle tas bort och en ny sättas dit. Med bättre avrinning.

Samtidigt som en jobbade med hundkojan höll en på att riva muren. Fort gick det med muren! Den var borta på en dag, skräpet bortforslat (note to self: om fler arbeten kring poolen så ska den täckas för den var full med småflisor från muren, inte bra), och den nedre muren hade börjat byggas upp igen. Själv stod jag och njöt av en ännu bättre utsikt! Jag frågade - halvt på skämt - om de inte kunde sätta dit plexiglas där istället men det är tydligen svindyrt. Hantverkare Dani pratade om att det skulle kosta 2000 € och det fattade jag med att det är inte vettigt. Dessutom skulle det inte passa in.
- Kan ni inte sätta två varv med de där hålstenarna då, de som sitter överst? Då blir det mer luft.
- Ledsen, det blir inga hålstenar alls.
- VA?!
- Nej, de är en del av problemet, de är så sköra. Det kommer bli mursten hela vägen upp.

Det gillade jag inte alls, men vad ska man göra? Inte vårt hus. Eller pengar.

Det jag menar med hålstenar syns längst till höger på fotot.

Nu är det gjort. I veckan var de här och målade muren, putsen behövde torka lite först. Muren är stadig och det är snyggt gjort, klagar inte på hantverket. Jag är bara inte riktigt vän med den nya muren för till råga på allt blev den dessutom ännu några centimeter högre än den tidigare. Den känns så klumpig mot hur det var innan, saknar hålstenarna.

Jaja, man vänjer sig väl.