Gemsweekly Photochallenge vecka 14 - Händer

Mannen min drömde om att få sonen intresserad av rymden, ett av hans egna stora intressen här i livet. Så till sonens rum sydde jag gardiner där planeter och astronauter svävade i den mörka rymden, självlysande stjärnor sattes upp i taket tillsammans med ett snurrande solsystem där solen var en lampa, vi hittade en månlampa också. Nu började det likna något.

Sonen var väl drygt två och ett halvt år och spjälsängen började definitivt vara för liten för honom. Så vad skulle bli nästa steg, en växasäng - de där man drar ut mer och mer- eller direkt på en större "vanlig" säng? Den vanliga sängen hade ju fördelen att då kunde vi också få plats i den vid behov, sitta bredvid och läsa bok tillsammans. OK, då var det beslutet taget.

Självklart fick jag för mig att jag skulle bygga sängen med mina egna händer ... Klart sonen ska få en specialare, något som ingen annan har!

Sonens säng skulle vara en rymdskyttel från Nasa!

Det var inte den här bilden men den är ganska lik den jag använde som mall.

Jag hittade en bild på en rymdskyttel och den mätte jag noga upp och transfererade till MDF-skivan jag hade köpt för ändamålet. Jag sågade, slipade, målade och monterade till sist ihop den. Svärmor hade en resårmadrass som var i stort sett ny och med rätt mått så den fick sonen.

Bitarna fick stå och torka länge för att lukta av sig och sedan bars de upp från källaren där jag arbetat till övervåningen där sovrummen var. Vad jag inte riktigt hade tänkt på var den smala och svängda trappan. Uppsidejsi! Men till slut gick det!

Med madrasser runt sidorna - klädda i samma tyg som gardinerna - blev det en rätt mysig och mjuk säng! Jag hittade ett fleecetyg med planeter att lägga över som överkast eller gosa i. Sängen blev lite hög men det visade sig bara vara bra för hur jobbigt är det inte att böja sig ned och pussa godnatt nästan nere vid golvet. Första åren hade han en extra liten sidoskiva så han inte skulle trilla ned, vid fotändan stod en pall han använde för att klättra upp i sängen. Och visst har vi suttit där och läst, lutade mot madrassidorna!

Egentligen ska det vara en bit till därunder som täcker underredet men det blev aldrig av att jag målade den och satte dit med gångjärn, jag kunde inte riktigt bestämma mig hur det skulle göras. Någon gång kanske det blir gjort, alla delarna till sängen ligger magasinerade. Sonen ville inte att sängen skulle säljas. I dag tror jag dock inte att han skulle vara lika glad över att sova i en raketsäng även om han faktiskt skulle få plats i den.

Jo, jag tycker faktiskt att sängen jag snickrade och målade med mina egna händer är rätt cool! Det är i alla fall ingen annan som har en likadan!

Blev sonen någon rymdfantast, förresten? Nä, inte direkt. Ingen dinosauriefantast heller, fastän mannen min försökte med det med. Sonen är bara fantastisk.

📷

Detta är min personliga tolkning av Gemsweekly Photochallenge med homonyma ord.
Klicka gärna på länken, där visas de andra deltagarnas tolkning i text och/eller bild av samma ord.

Jag samlar mina bidrag under etikett Gemsweekly Photochallenge.

Vännen Roomba

Egenhändigt ritad av mannen min till mig!
Ursäkta den något sneda inskanningen.

För tre år sedan fick jag ett ganska stort och tungt paket i knäet där jag låg i sängen, ett tänt ljus stod bredvid och tekoppen rykte. Mannen min och sonen hade precis avslutat "Ja må hon leva..." och det var dags att riva av papperet!

Mannen min tillhör inte den romantiska sorten och han kommer inte hem med en blombukett och en flaska vin på fredagen. Däremot så brukar han alltid hitta på de mest underbara och uttänkta födelsedagspresenterna, allrahelst kombinerat med egenhändigt illustrerat födelsedagskort. Så med iver rev jag upp papperet och hittade... en dammsugare.

Mannen min hade köpt en dammsugare i födelsedagspresent...

Vafan!?

Jag satt där i sängen med den runda historien och visste inte hur jag skulle reagera... En dammsugare. I födelsedagspresent. Tack...

Bild lånad från iRobot

Men jag har helt omvärderat situationen! Det var ju inte en vanlig dammsugare jag hade där i knäet. Det var en iRobot Roomba 580, dvs en robotdammsugare som vi programmerade att den skulle rulla runt måndagar, onsdagar och fredagar kl 13. Och jisses vad mycket smuts den hittade! Sopbehållaren var full med sand och damm nästan varje gång - jag behövde bara tömma behållaren!

Och en annan fördel var också att eftersom det var Roomba-dag så måste det plockas upp ifrån golvet! Det innebar att vi blev bättre på att inte bara ställa ifrån oss saker hur som helst, lite prydligare blev det där hemma. Inte mycket kanske men i alla fall!

Men varför berättar jag nu detta?

Jo, när vi var och hämtade saker ur magasineringen så stod jag länge och funderade. Skulle jag ta med mig dammsugaren? Jag avskyr ju att städa och huset där vi bor nu är perfekt ur Roomba-synvinkel då det är en enplansvilla och utan trösklar! Men den där förbenade vikten på bagaget! Och löftet till sonen om LEGO. Och löftet till mannen min om snus.

Roomba ligger därför ännu kvar i den stora trälådan strax norr om Norrtälje och jag får väl fortsätta dra moppen emellanåt. Vi har en ny vanlig dammsugare men jag gillar inte att dammsuga. Eller städa, punkt slut.

Jag skulle ha slängt ut lite LEGO och snus ur resväskan...

Ett besök på RETAB

Det som vi först tänkte klara av under vår Sverigevistelse var ett besök hos Roslagens Europatransport AB, några mil norr om Norrtälje, för där står det en gigantisk trälåda (8 m3) med drygt 70 flyttkartonger och annat. Allt det som vi valde att spara när vi tömde huset, helt enkelt.

Sedan länge har vi lovat sonen att han ska få ta med sig (en del av) sitt LEGO tillbaka till Spanien, vi saknade några sällskapsspel och så var det några DVD:er som skulle plockas ut (som inte går att få tag i på annat sätt). Och en bok! Då jag varit (ganska) noga med att dokumentera vad som ligger i vilken låda hade jag i förväg sagt till om vilka fyra lådor som skulle plockas fram.

Och när vi väl kom fram, efter ca 1,5 h bilfärd, så står den där, hela den stora lådan med alla våra saker och framför den de fyra kartongerna. Den knökfyllda kartongen med LEGO identifierades, in med den i bilen. Sedan öppnade jag de andra tre och plockade ur de fyra sällskapsspelen, DVD:erna och till sist grävde jag fram boken, 'Den oändliga historien' av Michael Ende. Den ska jag nu läsa högt för min son så fort vi läst färdigt 'Momo'.

- Det var väl allt! tänkte jag.

Det tog kanske fem minuter att plocka ur det jag planerat. Jag vände mig mot den stora trälådan med alla våra pinaler, lyfte lite försiktigt i de övre kartongerna, tog en snabb titt i kartonglistan jag har på telefon, tittade längtansfullt på min röda cykel, funderade på Roomba... Men till slut vände jag och gick därifrån. Insåg att vi kommer inte få plats med mer i resväskorna även om jag bokat en resväska till Sverige och två tillbaka till Spanien.

Det var allt. Jag tog precis det jag hade tänkt, inte en grej till!

Vi tog en annan väg hem i stället för motorvägen så långt det gick. Vi åkte genom vackra skogar, solen sken och Sverige visade sig verkligen från den bästa sidan.

En hel flyttkartong med LEGO... Sonen hade ett stort jobb framför sig med att sortera ur det han verkligen ville ha med sig!

Och gissa om jag fick tjata de kommande dagarna! Och vem tror ni satt där merparten av tiden...?

Att sakna vad man har

Som jag nämnt förut har vi en son. Han är 10 år. Stora killen!

På sista tiden har jag dock börjat undra om han har gått tillbaka i åldern, närmare bestämt till krypåldern. Orsaken till det är knäna. Ja, inte hans knän utan byxornas. Eller inte byxorna som sådana utan hålen på knäna på byxorna! Hade det bara varit ett par byxor så må det ju vara hänt, de går sönder för att de var utslitna, dålig kvalité, sonen gjorde något speciellt så de slets sönder.

Men fyra par inom loppet av några veckor?
Sonen har ingen aning...

Jag älskar att handarbeta, älskar att sy och och göra egna mönster och sy upp det. Men jag älskar inte att lappa och laga... Särskilt inte som sytillbehören består av några nålar, några trådrullar och en sax. Hemma i Sverige är det magasinerat två flyttkartonger (och lite till) med mina handarbetsnödvändigheter. För det är så jag ser dem: de är nödvändigheter för mig. Och just nu saknar jag min symaskin som jag lät stå kvar i huset vi sålde. Den var ändå inte så bra längre, den behövde service och det är rackarns dyrt. Det blir billigare att köpa en ny än att magasinera, frakta ned och sedan serva den.

Men tillbaka till hålen. Gick till kinabutiken som har allt och hittade textillim. Det ingår normalt inte i min värld men här gäller det att lösa en situation. Jag tänkte att om jag limmar fast en tyglapp på baksidan som förstärkning och sedan syr ihop hålet så borde det hålla bättre, att bara sy ihop ett knähål vet jag av erfarenhet att det håller en dag och sedan börjar tyget trasas sönder runt om. Men då kommer som ett litet brev på posten nästa fråga: vad ska jag limma fast? Jag har inget tyg som jag kan gräva fram ur skåpen så som jag är van vid. Alternativen är då att köpa en bit tyg (måste hitta en tygaffär), köpa en lagningslapp (finns på kinabutiken men dyrt, kan köpa nya byxor lika gärna) eller göra om ett par av byxorna till shorts och använda avklippet.

Det sista alternativet kommer det nog att bli för värmen börjar ju komma så smått. Måste bara få sonen att prova alla byxor igen för att se ut lämpligast offer.

Jag gillar inte att kasta - jag är ekorre - för jag säger ju det: den som spar hon har en bit tyg att laga med!

Den allra första Advent

Ja, det är ju det man firar i Sverige idag med första lussekatterna och det första ljuset som tänds i ljusstaken.

Här då, i Spanien, där är det en vanlig söndag i jultider. Det finns massor med juldekorationer och enorma mängder julgodis (spanskt sådant, här finns ingen Aladdin-ask, minsann) i butikerna, det har börjat dyka upp ljusdekorationer i träd och mellan husen också. Så julen är i antågande men Advent? Nä, det är inget som firas här.

Min adventsljusstake ligger så klart magasinerad... Jag försökte få sonen att göra en på trädslöjden men har inte sett skymten av någon och han säger han inte har gjort någon "för träslöjdsläraren har säkert slarvat bort ritningen" (jag hade skickat med en skiss på den som jag snickrade när jag gick i skolan).

Misstänkte att det skulle barka åt det hållet så lite förberedd var jag. Jag hade därför köpt två stora fat samt röda (nåja, de är bourdeaux-färgade) blockljus, hade några vita hemma redan. Idag tvingade jag med sonen ut i trädgården här där vi bor för att se vad där fanns att leka med.

Glöm mossor, lavar, kottar och lingonris. Istället blev det väv från palmen (ser ut som juteväv!), murgröna, några vippor från en tall med 15 cm långa barr, något som liknar lärkkottar men kommer från ett träd som har ca 20 cm långa barr, cypresskvistar med kottar på, den torra fröställningen från det australiska flamträdet (petade bort fröerna för de är orangea).

Lite spretigt bidde det men det gör inte så mycket.

Det bidde ganska så fint, om jag får säga det själv. Men det är inget man låter stå och brinna oövervakat för då blir det Adventseld i stället.

I veckan ska vännen Fru Torreblanca och jag ta männen våra till en ny växtbutik, den ska tydligen vara tre gånger så stor som de gigantiska vi tidigare har besökt. Där ska vi se om vi hittar en rumsgran, har ju fått för mig att jag ska ha en sådan som julgran. Fru Torreblanca vill ha sin gran på plats till glöggfesten på lördag, får se om det blir en rumsgran för henne med.

Det har börjat klia och rycka i pysselfingrarna något enormt! Ska ut i andra ärenden i morgon och förhoppningsvis kan jag få med mig hem lite pysselmaterial att göra juldekorationer av. Har i alla fall fått lite utlopp eftersom det imorgon är startskott för paketstressen för sonen: då ska han få öppna första paketet av 24, instruktionerna kommer han dessutom att få till sin e-mail. Han kommer få spader för han måste vänta ända till julafton tills han har alla bitar men han behöver öva upp sitt tålamod. Alltså, jag är inte så elak att han får en bit här och en bit där, jag har följt sida för sida i instruktionerna och gått igenom två gånger. Så imorgon är det bitarna för sid 2-7. "Win-win" kallas det tydligen för: han får något han älskar, jag har fått pyssla och han får lugna sig.
Win-win-win...

Nu har han gått och lagt sig så då kan jag publicera detta! :)

Hur tänkte jag då...?

Ja, det kan man verkligen undra! Hur tänkte jag när jag lät packa in mina fina köksknivar och tog dem med mig ned i bilen - ville inte vara utan dem - men däremot magasinerade jag den tillhörande knivslipen...?! Alla vet ju att en kökskniv måste slipas med jämna mellanrum för att inte bli ohanterlig.

Så nu måste jag omedelbums hitta en knivslip.

En tur till kinabutiken, kanske?

Kardemummajakten del 3

Jakten är över! Idag låg det ett tjockt kuvert i brevlådan:

Tänk en sådan snäll mamma jag har! Och smart som köpte både hel och mald kardemumma! Generellt sett föredrar jag den hela för det blir oftast mer smak då, men emellanåt vill man ha den malda, t ex i en sockerkakssmet är det såååå gott!

Åsnan skrittade visst lite snabbare över Pyrenéerna den här gången! 4 dagar tog det. Alltså inte över Pyrenéerna utan från Sverige till Spanien.

Kom på att jag glömt berätta om vad jag gjorde med den tesked kardemumma jag rensade så fint. Jodå, visst blev det bullar - redan samma kväll! Jag hade dock inte så mycket smör hemma så jag hade solrosolja i degen vilket gjorde den lite "tunn" i smaken. Men faktum är att de jag hann frysa in inte alls kändes lika tunna när de sedan tinades upp (de försvann i ett huj!). Jag vet att många gnäller på att mjölet är konstigt här i Spanien, att det jäser inte som det ska osv men jag har inte märkt någon skillnad, faktiskt. Det som ställde till problem för mig var dock när jag stod och knådade degen och tänkte att sedan ska jag kavla ut den... Öh... Kavel? Jag har ingen kavel! Den ligger ju så fint magasinerad hemma i Sverige, den. PET-flaskorna var för buckliga och jag fick inte bort etiketten från glasflaskan jag hade. Så det blev till att trycka ut degen med fingrarna. Jag hade ju bestämt mig för kanelsnurror så då ska det banne mig bli det också!

Ja, jag är envis.

För någon dag sedan var jag inne i en kinaaffär (roliga affärer det där, man kan hitta ALLT om man inte är ute efter kvalité) och köpte mig en kavel. Så nu måste jag nog allt baka bullar igen - de tog slut i förrgår. Men i kväll blir det definitivt inte för vi har ingen jäst hemma. Eller smör...

Jag behöver en skål!

I förra veckan var det ju Kanelbullens dag. Jag hade en liten tanke på att jag skulle baka några kanelbullar och började gå igenom receptet i huvudet: måste köpa mer mjöl, jäst, kanel, smör... Resten ska jag nog ha hemma... Inga problem.

Äsch, min hushållsassistent är ju magasinerad! Jaja, det går ju att blanda förhand, det har jag ju gjort förr. Men vänta lite, vad ska jag blanda i? Den där trasiga och värdelösa salladsskålen som står i skåpet? En kastrull? Den där baljan jag lägger det nytvättade i på väg till tvättlinan?

Skål från Royal Design.
Kanske inte perfekt för bullbak
men ack så perfekt annars!

Detta är alltså vådan av att ha ett kök som är lite halvdant utrustat. Och det känns ju sådär för en som gillar att laga mat och baka... Är van vid MINA saker, det mesta som nu ligger i kartonger i Sverige.

Jag behöver helt enkelt införskaffa en skål/bunke. Och eftersom utrymmet är begränsat så bör den kunna ha fler ändamål än endast bakbunke. Den bör även kunna agera sallads- och serveringsskål såväl som blandningsskål för köttfärsen när jag ska grilla "järpar" eller att lägga den skalade potatisen i.

En snygg alltiallo-bunke på några liter, alltså, som klarar den vardagliga hanteringen med diskmaskin osv. Det tillsammans med en mysig filt till soffan och täcken i sängen (hittills har det räckt med ett lakan men nu börjar det bli gränsfall) är nästa veckas "mission" tillsammans med att lokalisera plantskolorna i omgivningen så att det kan bli lite mer grönska på mina tre terrasser! Till och med mannen min håller med om att vi behöver lägga lite pengar på växter för mysighet och insynsskydd!

Hehe! Lite som när vi skulle sälja huset och mannen min tyckte att vi borde ha lite fina nya blommor i huset: "Åk och köp så det blir fint!".

Medvetet skicka en växttokig till Plantagen? Hur korkad får man vara?! :)

Tack för all hjälp!

Innan vi begav oss ned till Spanien ville jag att min familj skulle komma hem till oss så att vi samlades en stund allihop. Vi kom överens om en dag några dagar före vår planerade avfärd.

Sedan krockade det med storebrors planer och därefter även med lillebrors. Kände mig lite ledsen och övergiven där ett tag...

Men sedan visade det sig att det inte alls krockade! Varken storebror eller lillebror visste hur många av deras ungar de skulle få med sig, dock (låter som en hel skock men totalt har de sex barn). Mamma och pappa skulle hyra ett släp så bröderna kunde hjälpa oss att få undan de tunga möblerna och lite annat skräp till återvinningen, mamma skulle dessutom fixa lite fikabröd för hon visste att det var tidspressat med allt...

Vid utsatt tid kom mina föräldrar med släp och dessutom min storebror med sitt släp! Ut ur bilen hoppade alla barnen och med lillebrors bil kom även hans. Jag blev faktiskt lite tjock i halsen när jag såg dem alla komma. Allihop var här!

Sedan blev det fart! Alla hjälptes åt att gå igenom det vi sorterat upp, vad som skulle kastas, lämnas på återbruket och jag sa hela tiden "ta vad ni vill ha!". Det senare mottogs lite trevande i början men sedan satte alla fart. Matskafferiet med alkoholhaltiga drycker och mina inlagda konserver (saft, äppelmos, syltade trattkantareller, sylter, géléer, chutney, egen glögg...) var extra intressant. Det var helkul att se diskussionerna: "Aqvavit - nä, blä! Det får morfar! Men det här, det ser gott ut!". Garaget med biltillbehör och verktyg var också en skattkammare. Brorson nr 2 i åldersordning visade stolt att han fyllt sin bil med verktyg, konserver, drycker, kristallglas mm och han var överlycklig över det. Bra! Då är jag lycklig för någon blir glad och jag slipper slänga och gräma mig över det!

Jag hade väntat mig en stund med kaffe, bullar och babbel. Istället hjälptes alla åt att tömma huset åt oss. Tack snälla familjen! Jag tror inte ni förstår hur mycket ni hjälpte till! Och en extra stor och varm kram som tack till mina föräldrar som slet så hårt i värmen i flera dagar - jag har så dåligt samvete för det!

Om att lämna sitt hus

Jag vet att jag har lite att uppdatera i händelseväg men nu blir allt lite konstigt eftersom vi nu har påbörjat vår resa nedåt mot Solkusten! I skrivande stund sitter jag på en hotellsäng på ett Ibis-hotell i Bremen, Tyskland. Rent och fint, spartanskt och urtrevlig receptionist för det facila priset av ca EUR 69 för tre personer med frukostbuffé.

Men en sak i taget! Tänkte skriva om sista dagen på Solbacken, huset vi nu har lämnat.

Som jag skrev senast så kom jag i säng sent - jättesent! La mig på madrassen (då sängramen slängts) vid 03.30 och sedan låg jag där, sov inte en blund på hela natten. Vid 6-tiden gick vi upp och började köra lass till återvinningen. Vid 9-tiden kom flyttstädarna och då ställde vi våra kvarvarande tillbehör på uteplatsen då bilen var full med saker till återvinningen. Vid 10.30 kom vi på att vi inte hade ätit frukost, slängde i oss lite innan vi skrev papper, fick våra pengar och nycklarna lämnades över till de nya lyckliga ägarna.

Därefter åkte vi och tömde bilen på återvinningen medan vi kastade blickar mot skyn, det började droppa lite... Vi tänkte på våra väskor med alla våra tillbehör som stod ute i trädgården och hoppades att det inte regnade där! Vi rejsade i kapp med molnen hem och på fem minuter hade vi knökat in alla våra ägodelar medan dropparna kom tätare och tyngre och mullret kom närmare. När vi smällde igen bagageluckan vreds kranarna på för fullt och åskan stod rakt över oss!

Jag hade ju tänkt ta mig en stilla tur runt hus och trädgård - så blev det inte alls! Men nu så här i efterhand känner jag att det finns en mening med det mesta: det hade blivit ett jättejobbigt adjö av vårt hem där vi bott i 15 år. Nu "slapp" jag utsätta mig för det.

Jag satte mig som planerat i baksätet för att sova medan mannen min körde oss till Kalmar - inte sov jag något (hjärnan snurrade av allt som jag missat, glömt och inte hunnit med) men jag  slumrade lite i alla fall. Och planen var ju att vila och varva ned hela veckan i Kalmar.

Nu har det ju gått nästan en vecka och det känns fortfarande helt OK med att ha sålt huset.

En kartong - ett steg

Just nu pendlar jag våldsamt mellan total stress och "det är luuugnt!".

Jag kan vakna mitt i natten och stressa genom att komma på saker som bör fixas eller tänka på hur mycket som står stuvat i olika utrymmen i hus och förråd. Men jag lyckas alltid pressa stressen åt sidan och somna om.

Detta är för mig helt otroligt! Jag är en människa som oroar sig, som våndas över det ovissa, som har rätt svårt för stora förändringar - MEN JAG MÅR BRA!

Mannen min som ju egentligen är den som i alla år varit pådrivande i detta med att relokalisera sig i ett annat (varmare och soligare) land är egentligen långt mer stressad. Till viss del har det säkert att göra med att jag är lugn ("Har du verkligen tid att sitta med bloggen?") men det har också att göra med att han plötsligt fick mycket som bara måste göras med hans företag för att det ska utvecklas. Oerhört positivt men oerhört inte just precis nu!

Lånade bild fr internet... Tack så mycket!

Just nu känns det dock som att varje kartong som packas och - framför allt - varje sopsäck som fylls är en seger. Då jag har packat fyra-fem kartonger och lika många sopsäckar idag, sålt en bil och mina gamla dockskåpsmöbler (Jisses, visste ni om att det finns en hel värld där - och en hel del pengar! En plaststol som är tre cm hög för 200 kr... Jag hade tre!), en dator... Imorgon kommer en vän och ska kolla om hon är Askungen (dvs, jag har en väldig massa skor som hon ska prova och förhoppningsvis ta med sig hem) - jag förutsätter att sagan är sann!

Annars har vi skickat in papper för att "flytta hem" till mina föräldrar, ändrat hemförsäkringen, sagt upp abonnemang, ändrat adress på redan betalda tidningar och liknande.

Sonen har under tvång och mutor börjat det stora arbetet med att packa ned sitt LEGO. Han påbörjade sitt arbete genom att lägga ned påsar i en flyttkartong och jag konstaterade raskt att en kartong kommer ALDRIG att räcka - det blir för mycket luft och luft kostar vid magasinering pengar. Så med mutor kommer han nu att få bygga ihop bitarna så att det får plats i en kartong. Jag är just nu inte en så poppis mamma...

Första blomlasset...

Idag kom mina föräldrar för att lämna tillbaka sonen som de har lånat några dagar. Nu har de fått spendera lite egen tid tillsammans och vi har kunnat röja runt i huset utan att behöva tänka på frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, datortider, tv-tider... Det är kring detta den rätt uttråkade nioåringens liv cirkulerar kring just nu medan livet ställs på ända. Men det ställs ju snart rätt igen - med ena foten i havet och den andra i sanden.

Med sig hem igen fick mina föräldrar ett hel bagageutrymme med blommor och mina stora blomlådor som stått på altan. Vi funderade på att lämna dem kvar men pappa ville så gärna ha dem, de är väldigt bra och så har ju jag snickrat dem själv. Så nu är jag nöjd - de står hos någon som verkligen vill ha dem!

När jag sedan gick ned till brevlådan för att hämta posten låg där en postavi, jag hade ingen aning om vad det var jag åkte och hämtade ut, det är lite väl mycket i skallen just nu. Men jag klämde på det vadderade kuvertet när jag fick det i handen och då slog det mig: NYCKELN!

Så nu är vi ett steg närmare, vi har nyckeln till lägenheten i Elviria i vår ägo. Jättesmidigt skött av uthyraren! Nu ska jag bara hitta ett bra ställe att lägga den på här i röran och sedan komma ihåg den. Tänk om man kommer ned till lägenheten i Spanien den 12 augusti och upptäcker att den ligger magasinerad i Norrtälje...

Nål, tråd och minnen

Idag har jag för andra gången tagit tag i klädkammaren - där jag har förvarat alla mina tyger och syattiraljer.

Vissa saker kommer jag aldrig att kasta medan andra saker är ju rent skräp - rakt ned i svarta sopsäcken. Sedan har man då den där mittenhögen, den som är svår, den där högen som händerna slänger ned i soppåsen medan ögonen tittar åt ett annat håll och man tvingar tankarna på kommande stunder vid stranden. Särskilt svårt är det när det är något man har fått eller något man själv har gjort, lagt ned tid och energi på. Då jag alltid gillat handarbete blir det väldigt svår emellanåt.

Men självklart har jag inte slängt min brudklänning. Vi kommer så klart heller inte att slänga sonens säng som jag snickrat till honom. Däremot åker min lilla lerstatyett ifrån skoltiden i soporna, den är ändå trasig.

Nu har jag bara alla trådrullar, brodergarner, nålar, saxar, virknålar, stickor, knappar, band, blixtlås - ja, allt det där småttiga - att gå igenom. Sedan är det tomt där så när som på strykbrädan som efter överenskommelse får stå kvar.

Hela klädkammaren kommer att få plats i två flyttkartonger - och minst fem sopsäckar. Då har jag nog redan kastat ytterligare fem...

Mormors knyppeldyna ligger dock ovanpå flyttkartongerna - den får inte plats däri bara. Men kvar ska den vara!

Tips till Passpolisen

Så vad har hänt sedan senast, då...?

Jo, passen är nu i vår ägo! Mannen min kollade upp flighterna på Arlanda och konstaterade att igår efter kl 19 var det lugnt med charterresor. Det hela var avklarat på ca tre minuter...

Tänk om Passpolisen varit så smarta att de tipsat om detta när vi bokade via nätet första gången, att man på Arlanda kanske inte skulle ta en tid mitt på dagen när alla osorterade ska ut och flyga! (Läs gärna mitt tidigare inlägg i ämnet.)

Bilservicen gick som en dans, förresten, så nu är den startklar för den stora resan. Och idag har jag haft storstädning av bilen, tyckte tydligen att det var smart att stå och dammsuga och tvätta invändigt mitt på dagen och mitt i solen...
Men jag hade å andra sidan koll på sonen som i stort sett bodde i poolen idag.

Och så har vi fått lite tömt i huset i form av Blocket-försäljningar.

Det har verkligen varit varmt idag! Därför åt vi dagen till ära gazpacho, så enkelt att göra och perfekt i värmen! Det kommer det nog bli en hel del av i framtiden...

Har vi packat några flyttkartonger då? Nä... Vi håller bara på att riva fram ur skåp och lådor så köksbordet skulle ha bågnat om det inte vore så bastant.

Förutom att bada i poolen står det på tur att skaffa NIE på Spanska Ambassaden. Det ska bli lite spännande!

Tror jag...

Stressen är här

Jag kan berätta att här i Stockholmsområdet gick solen upp vid 03.30-tiden inatt för då såg jag hur det bildades en röd strimma mellan träden i skogen bakom vårt hus.

Det var helt stilla, inte ett djur syntes, allt verkade sova... Ja, förutom jag då som tyckte att kl 01.55 var en lämplig tid att vakna vid och dra igång hjärnan. Och när man tänker på allt som ännu inte har slängts, sålts eller packats ned så blir det rätt svårt att sova.

Vi har lagt ut en del på Blocket och fått en hel del sålt, faktiskt. Men än finns det mycket i gömmorna och därav stressen. Hoppas den är temporär, bara.

Ja, hoppas kan man ju...

Vi har våra olika "sorger" att bearbeta här hemma när vi gör oss av med saker, har jag märkt. Sonen över sina leksaker han vuxit ifrån och inte lekt med på två-tre år, mannen min funderar över sina "leksaker"... Själv lade jag under lite vånda ut mitt sminkbord, mitt älskade sminkbord jag haft sedan tidiga tonåren. Jaja, tänkte jag. Det kommer säkert inte ens att säljas och hmmm... titta, det går att skruva isär så det blir väldigt litet och platt och då kan jag ju magasinera det! Och då - precis då! - säger det pling-plong i datorn för mail från en som vill köpa det. Så nu står mitt sminkbord inne i Stockholm och ska målas om. Pojkvännen som hämtade det berättade dock att flickvännen letat länge, hade inte hittat det rätta förrän nu, så på det sättet känns det bra. Lite bra, i alla fall.


Nu ska jag lägga ut något mer på Blocket, tror jag. Och snart kommer det en och ska köpa mannen mins cykel!

En kartong Château

Så där ja, nu infann sig lite mod!

Nu är mina kristallglas nedpackade i mormors linnehanddukar, kartongen är också extra förstärkt utmed sidorna samt att jag satte en extra kartongskiva i mitten också. Vore väl 17 om den skulle kalva nu!


Det var en kartong, det... Dags att snegla på Rörstrandsservisen, kanske? Och de fina handbroderade lakanen som inpackningsmaterial...?

Jisses, det kommer bli ett antal kartonger med porslin, börjar jag inse nu. Men så får det bli!

Kartonger och kristallglas

Sitter här och samlar mod, ork och lust...

Lusten är lite låg just nu med det här uschliga vädret.
Orken - jamen, söndag förmiddag!
Modet att börja packa ned mina vackra Orrefors Chateau kristallglas i flyttkartonger med vetskapen om att nästa gång jag ser dem kanske dröjer och vilket skick de då är i beror på hur jag har packat dem.

Tänker i alla fall packa ned dem i mina fina linnehanddukar som till största delen bara ligger där i linneskåpet. Undrar varför man inte använder dem mer, i skåpet gör de knappast någon nytta. Men det där är något jag jobbar lite på nu när jag kastar och gör mig av med saker som jag sparat på, inväntat "rätta tillfället" - den där stunden som ju aldrig kommer när man är som jag är.

För att börja någonstans började jag med att göra en etikett:

Nu måste jag bara leta reda på bunten med etikettark som vi städade undan inför visningarna, annars blir det svårt att skriva ut och fästa på kartongerna...

Kanske borde göra en på spanska också!?

....

PS!
Nu har jag gjort det!

Folkbokföring och försäkringar

Ju mer man funderar, desto fler frågor dyker upp... Och så gäller det ju att försöka besvara dem också, helst medan tid finns.

Vi tar det här med adresser först.

I augusti ska vi ju lämna över nycklarna till de nya ägarna och då blir vi ju bostadslösa. Ett samtal med Skatteverket bekräftade det jag misstänkte: man MÅSTE vara folkbokförd någonstans (så de kan räkna hur många som bor i Sverige, vilka skyldigheter och rättigheter man har beror på var man bor och inte minst barnbidraget). Så vi får nog bokföra oss hos mina föräldrar en sväng tills vi blir folkbokförda i Spanien, tills vi blir "recidencia". Fördelen är ju då också att de har lite koll på om det kommer post som måste tas omhand.

OK, det var ju inte så svårt och ställer inte till med något, egentligen.

Försäkringarna, då?

Först och främst ska vi ju avsluta villaförsäkringen. Men med den försvinner ju också en massa annat "bra att ha" som reseskydd, olycksfall mm. Det känns ju lite viktigt att ha när vi ska sätta oss på en långfärd nu i sommar.

Så då finns det två varianter. Den ena är att vi skriver in oss på mina föräldrars hemförsäkring och går på den ifall något händer. Känns lite sådär...
Det andra alternativet är att vi blir "hyresgäster" i ett rum hos mina föräldrar och därmed tar en vanlig hemförsäkring så som hyresgäster har. Kan knappast kosta många hundralappar så det får nog bli det.

Sedan måste man tänka på det där med sakerna vi magasinerar. Har inte undersökt närmare men hos en del ingår i alla fall försäkring i månadsavgiften men det är ju inte för några högre belopp. Det går säkert att teckna ett högre belopp mot avgift. Man kan även i hemförsäkringen teckna ett tillägg. Men å andra sidan säger vi ju upp hemförsäkringen efter ett tag medan magasineringen kvarstår. Så där måste vi undersöka närmare. Kan ju börja med att bestämma var vi ska magasinera först, dock.

Barnförsäkringen måste sägas upp skriftligen och ny tecknas i Spanien (vilket även Svenska Skolan råder en till att göra).

Bilens försäkring, då. Den får ju också hänga kvar tills bilen är registrerad i Spanien. Pratade med försäkringsbolaget här i Sverige om det där med att vi fyller bilen med våra pinaler och hur gör man med dem när man måste lämna bilen. Man har ju det där "LÄMNA INGET AV VÄRDE I BILEN!" framför ögonen hela tiden. Men vi kan ju knappast tömma takbox och hela bilen så fort man lämnar den för en promenad i en vacker stad eller hittar en badstrand att pausa vid. Och det ska man heller inte behöva göra, reseförsäkringen i hemförsäkringen täcker när man är på semester med bilen. Nåja, den täcker väl i alla fall lite. Har en känsla av att det blir en del kånkande av datorer och kameror i alla fall...