Lördagsgodis 2021 vecka 26 till 31

Men asch, nu blev det ett sådant där jättehopp i bloggen igen! Och så har ni undrat var jag hållit hus, om jag är hemma, eller ...? 

Nä, det är ju det jag inte har varit! Vi har haft några byråkratiska semesterveckor i Serbien med bara en liten surfdosa och kom hem nu i fredags. Hoppas kunna skriva lite om dessa veckor för det är ju .... intressant. Men här kommer det i alla fall en ganska så stor serbisk godisskål.

Godisbit nr 1
Att resan gått bra! Trots stressen innan med alla PCR-tester och registreringar hos hälsomyndigheter så flöt allting på både fram och tillbaka.

På hemvägen hade vi en riktigt god lunch vid mellanlandningen i Zürich. Mannen min njöt av röstin han beställde in (se bilden). Sonen åt en köttstuvning och makaroner som var hur god som helst och jag åt en ostpaj med en väldigt god sallad till.

Godisbit nr 2
Nya bokmärken! Jodå, jag har ett helt litet gäng med nya bokmärken att presentera. Jag har rotat runt/rensat/städat i svärmors hus och hittade då dessa. 

Godisbit nr 3
Fårvallning! Svärmors hus ligger verkligen ute på landet med åkrar och bönder runtom. Lite roligt var det att på altan sitta och se den unge killen (man skymtar en röd tröja) valla fåren - och två getter! Lammen ville inte riktigt som han ville så han hade lite pyssel med att hålla ihop flocken ibland.

Vi fick höra att den där killen, fåraherden, under vintern bor på barnhem inne i Belgrad. Under sommaren försöker de hitta boenden på landet och denna typen av uppgifter åt barnen så att de får komma bort ifrån barnhemmet några månader. Fint, tycker jag.

Godisbit nr 4
Hjälp i trädgården! Tomten är ganska stor, allt lutar, gräset har inte klippts sedan i våras och det såg rätt ovårdat ut. Vi fick hjälp av två män som kämpade i många varma timmar med att trimma ned gräset och klippa bort de grenar som jag ville ha bort. 

- De som var innan har inte gjort ett så bra jobb! sa Zoran och pekade på gången som var täckt med gammalt avslaget gräs.

När de två männen gick var det sopat och så fint överallt!

Godisbit nr 5
Många skratt över svärmor! Hon gillade att köpa saker och jag upptäckte att hon hade köpt en hel del täcken, filtar och kuddar som stuvats undan i bäddsofforna. Att det fanns förvaring under dem visste jag. Men jag höll på att smälla av när jag insåg att det var förvaring under sängen också och där fanns ännu mer!

Jag samlade ihop allt på ett ställe, sorterade, vek ihop och la i sådana där "sugihoppåsar" så att det tar mindre plats och inte utsätts för eventuella kryp. Vi har även tagit med oss några härliga tjocka täcken hit till Spanien.

Godisbit nr 6
Vacker lavendel! Jag plockade lite sent av lavendeln och gjorde buketter. De fick hänga på tork och sedan slog jag bara gasväv runt för att det inte skulle smula, hann inte repa och göra kuddar av det. Nu finns det små buketter lite här och där i huset.

Godisbit nr 7
Nyasfalterat! Medan vi var i huset så började de så klart med vägarbete på grusvägen utanför huset. Ett jäklans liv var det! Men när de var klara var det fint, inga gropar längre! 

Överallt blommade cikoria - min farmors favorit!

Synd att de inte gjorde detta flera år tidigare, grannarna berättade att svärmor varit drivande i att få denna grusväg asfalterad. Hon fick aldrig se det göras.

Godisbit nr 8
Marknadsbesök! Zemun, numer en förort till Belgrad, har en jättefin marknad. Där tittade vi gärna runt, köpte lite shorts och grejor. Och så köpte jag björnbär som blev en god sylt till pannkakorna!

Som en parentes: Vi köpte shorts till sonen och det hängde en tråd på dem. Nu vågar sonen inte använda dem för han har fått för sig att shortsen ska falla i bitar när han använder dem och så står han där utan byxor! Suck ...

Godisbit nr 9
Avklarad byråkrati! Allt gick inte som det skulle men det mesta är avklarat nu i alla fall.Lite kvar är det, det visade sig inte vara helt lätt att fixa till bankkontot. Eller så var det bankkvinnan som inte kunde, vi lutar åt det senare eftersom till slut hon hänvisade oss till ett annat kontor (mer mer personal). Men då var det liksom dags att åka hem ...

Mannen min tycker det på ett sätt är OK, att det inte är helt avklarat. Då har han ju en orsak till att han måste åka tillbaka igen!

Pinsamt på stranden?

Så här i slutet av oktober får vi nog inse att badandet för i år är över. Vi var inte alls så mycket vid stranden som vi hade tänkt oss, men några gånger kunde vi njuta av att få sand mellan tårna. Sista badturen gick till vår standardsandstrand (Säg det fort 10 gånger, om du kan!) Carvajal i Benalmádena. Vi var där tidigt och åt medhavd frukost efter att ha placerat våra handdukar så nära vattenkanten som vi bara kunde. Gu nåde om någon lägger sig framför!

Perfekt halvöde - till att börja med!

När man är på stranden så kan man ju bara inte låta bli att titta runt, man observerar och reflekterar. Folk är ganska underhållande att iaktta emellanåt. Och har ni tänkt på hur annorlunda folk antagligen beter sig på stranden? Eller på semester, för den delen. Ganska intressant faktiskt. Pinsamt emellanåt. Fast det är klart, vad man tycker är pinsamt är nog oftast ur betraktarens vinkel, den "pinsamme" håller antagligen inte alls med om det.

🚩

Vi var på Mallorca för första gången, sonen var 2,5 år gammal och lekte i sanden vid strandkanten. Antagligen grävde han en djup grop. Han älskar att gräva djupa gropar i sanden, han gör det fortfarande.
- Måste kissa! sa han och hoppade lite rastlöst så där som man gör.
- Gå ut i vattnet och kissa där, sa vi.*

Sonen tittade lite undrande på oss men han gick ut i Medelhavet, drog ned badbyxorna och slog en parabel som alla intill kunde se. Vi glömde säga till honom att han måste ju sätta sig ned eller gå lite djupare än till fotknölarna ...

Vi tyckte det var lite pinsamt, det tyckte inte sonen.

*) Skulle aldrig säga till sonen att kissa i en pool dock!

🚩

Vårt strandparasoll köpte vi precis när vi flyttade hit, det var ett rätt billigt parasoll som vi hittade i någon av alla de där strandbutikerna som säljer det mesta.

På i stort sett en gång gick ju så klart den medföljande väskan sönder så jag sydde en ny av ett duschdraperi. Blev riktigt nöjd. Det braiga med denna väskan är att den kan bäras som en ryggsäck.

Sedan fortsatte parasollförfallet med att en av pinnarna lossade. Till slut började väven bara smula upp sig. För att klara dagen band jag fast pinnen med en bit ståltråd och revorna förslöts med packtejp. Vi slapp leta efter nytt just den dagen för det funkade bra!

Det funkade bra en gång. Nästa gång såg parasollet ut så här när jag fällde upp det på stranden:

Mannen min tyckte detta var mycket pinsamt, särskilt som jag ställde mig och fotograferade det. Själv tyckte jag att det var rätt komiskt. Inbyggd antenn!

Vårt stora strandparasoll lades efter den dagens slut i sopcontainern med ett tack och adjö. Nu har nytt införskaffats. Tyvärr är det större så det går inte ned i min braiga väska. Får sy en ny vid tillfälle ...

🚩

Några meter bort ifrån oss och vårt spretiga parasoll slog det sig ned tre turistande kvinnor. Kvinnan i mitten tog genast fram en pincett och började noppa benen. Men hon nöjde sig inte med bara benen, nej, hon tog även ett tag vid bikinilinjen.

Den lite mer klädda kvinnan intill, hon tog också ett tag på benen med sin pincett. Hon hade väl redan en välansad bikinilinje för den lät hon vara. Däremot tog hon fram en spegel och började ansa skäggväxten.

De tyckte tydligen inte att det var alls pinsamt att sitta där och rycka oönskad hårväxt på alla möjliga ställen. Det fick jag tydligen tycka åt dem.

🚩

Är det bara jag som är överkänslig, kanske? Är det helt OK att sitta och rycka oönskade hår mellan benen mitt på stranden? Får man verkligen göra precis vad som helst på stranden?

Serbien 2019 - Flygresan

I början av sommaren väntade vi på att vi skulle få det där papperet stämplat av Notarius Publicus i Sverige så att vi sedan kunde boka resan till Serbien för resten av byråkratin kring svärmors bortgång. (Kan tillägga att det där papperet aldrig behövdes, det var ingen som tittade på det!) Samma dag som papperet kom bokade vi flyg på Lufthansas hemsida.

Några veckor senare, den 24 juli, plockade Fru Cuba upp oss och körde till flygplatsen efter en snabb genomgång av hus och överlämnande av nycklar. Hon skulle hålla koll här hemma.

Resan från Malaga till Zürich, ca 2 timmar och 40 minuter) åkte vi med Swiss och det var en behaglig upplevelse.

Vi fick valfri dricka samt en pizzabulle som jag tyckte var god men herrarna var lite mer kräsna. Däremot var herrarna mer än nöjda med den schweiziska chokladen som serverades från en korg personalen bar fram. 

Konstverk på Zürich Flygplats.

Vi hade inte så mycket väntetid i Zürich men vi hann med en fika på den fina flygplatsen. Ska jag gnälla på något så var det hur flygplatsen hade arrangerat åtkomsten till deras internet. Man skulle leta upp en "WiFi station", en maskin där man skannade boardingkorten och då spottade maskinen ut en kod man skulle mata in i mobilen, en per person. (Hade det inte varit för alla inblandande att knappa in boardingnumret?) Vi ägnade alldeles för lång tid åt att leta upp denna station. Men vi behövde i alla fall inte stressa trots de knappa två timmarnas väntan mellan flygen.

Nästa etapp var mellan Zürich och Belgrad och den skulle ta 1 timme och 45 minuter med Swiss,

Vi var lite sena i väg men inte så farligt. Här fick vi en smörgås till drycken samt ytterligare en chokladbit. Allt gick smidigt, personalen var trevlig och väskorna kom fram som de skulle.

🚀

Tio dagar senare skulle vi ju hem också.

Då flög vi med Lufthansa via München. Den första etappen skulle ta 1 timme och 30 minuter med start 6.30 så vi gick upp tidigt, vid 3-tiden på morgonen. Jag hade väl blundat en stund men sovit? Nej.

Vi flög en Airbus 320 ...
Mannen min informerade personalen om detta,
det är faktiskt ett ganska allvarligt slarv om något skulle hända.

Vi kom ganska sent i väg och det började ju "bra" ... Det blev snart kvavt i planet då de kunde inte sätta på luftinströmningen förrän planet lyfte för det var fel på den motor som används på marken. I ryggstödet framför mig satt det säkerhetsinstruktioner för en annan flygplansmodell. Kändes ju ... tryggt ...

Vi serverades en rischoklad samt valfri dryck. Godis så tidigt på morgonen? Nej, tack. Min rischoklad ligger ännu i kylskåpet, kom jag just på. Ja, om inte sonen har upptäckt det ...

Den korta resan gick dock bra och vi landade i München och fick åka transferbuss, motorn var ju trasig. Vi skulle ha gott om tid på oss, dryga 3,5 timmar, och vårt gatenummer hade ännu inte ploppat upp på informationstavlan. Medan vi letade efter ett ställe att äta lite frukost hittade jag någons ID-kort på golvet. Vi försökte lämna in det i närmsta butik men åh nej, det måste lämnas till flygplatsinformationen! Så vi började röra oss i den riktning som hon pekat åt. Efter en låååång promenad gav vi upp, det var fasen inte vår sak att ta hand om det så vi vände oss till Lufthansas Service Center som vi just då passerade. Men nej, de ville inte heller ta emot det, meddelade den otrevliga lilla Lufthansa-kvinnan bakom sin pulpet. Då härsknade mannen min till, han la kortet på pulpeten och sa till henne att det är deras ansvar, inte vårt och så gick vi därifrån. Service? Den lektionen hade den lilla kvinnan missat under sin utbildning.

Vi kopplade upp oss mot flygplatsens WiFi (enklare än Zürich), kollade e-mail och meddelanden allt medan vi köpte en trist och flygplatsdyr frukost som drog ut på tiden, det var många som skulle ha samtidigt.

Efter avklarad frukost började vi orientera oss på flygplatsen för nu hade det äntligen kommit upp ett gatenummer: G11. Vi började röra oss i den riktningen. Väl framme vid gaten plingade det till i min mobil. Jag hade fått ett e-mail från Lufthansa om att gaten hade ändrats till H12, en helt annan våning av flygplatsen. Jaha, OK. För att bekräfta letade vi upp infotavlan med alla flighter. Där stod det G11. Förvirrade gick vi tillbaka till (kärringen vid) Lufthansa Service Center. Hon viftade surt på sin skärm och sa att det som stod där var korrekt. Jamen vad F-N stod det på hennes skärm? Kan säga att nu började jag vara rätt trött, förvirrad och allmänt grinig. H12 stod det hos henne. Vi skulle alltså till H12.

Så det var bara att traska vidare, visa upp passen för femte gången och stressa oss fram på rullbanden mot H12.

Just ja, passen! När vi skulle visa passen (vilket vi redan gjort när vi kom till München) så kunde det göras i en automat. Jag gick först, man skannar passet och sedan läses man själv av och porten öppnas. Sedan var det sonen. Porten öppnades inte.
- Sir, you have to move! hör jag en sur polisgubbe säga till mig ifrån sitt bås bakom mig.
- Jamen det är min son som sitter fast där, jag går ingenstans förrän han är igenom. (Och vaddå SIR?)
- Det här är inget väntsal!
- Fattar jag väl men min son står där! Fast!
- Hur gammal är han? Han får gå genom de vanliga köerna. (De mycket långa köerna, vi hade inte tid med dem!)
- Nej, han ska igenom här nu, han är 14.
- ...mutter-mutter ...
Och så tryckte han väl på någon knapp så porten öppnades för sonen och han kunde gå igenom, tätt följd av mannen min.

Det där gjorde ju mitt humör "bättre", kan man säga ...

Väl framme vid gate H12 fattade vi ingenting för de andra passagerarna pratade om Boston och någon annan stad i helt fel världsdel. Gate H12 var definitivt inte korrekt, vilket damen som kollade boardingkort informerade oss.

Fram med mobilen och jamen se där, den excellenta internetuppkopplingen hade avbrutits och när jag fick igång den så kom det ett nytt e-mail om att de ändrat tillbaka till G11. Så det var bara att rusa tillbaka, slänga upp passen igen (ingen automat denna gång och det var som tur var knappt några köer åt tillbakahållet) och rusa tillbaka till G11 där de redan hade börjat kliva ombord.

Kan säga att vi var inte de enda som rusat som sura, stressade och yra höns.

Nåväl, vi kom till slut in på planet och intog våra platser. Vi fick vänta nästan 30 minuter för vår slot hade missats eller hur det nu var. Jag slumrade lite till och från, åt den inte så mumsiga mackan (som mina herrar ratade), slumrade lite till.

Listen ...

Som pricken över i:et så kom piloten in lite för fort vid landning så jisses så det skakade i hela planet när han skulle sakta farten. Det skakade så att lister i planets interiör föll ned, en föll på sonens huvud!

... som borde sitta där.
Kvinnan bredvid mig jobbade på Lufthansa
och hon tryckte dit den igen och meddelade flygpersonalen.
Hade hon inte gjort det hade jag skällt på personalen.

Kändes ... tryggt ... Tur att detta hände när vi landade vid Málaga och vi var hemma. Det hade känts väldigt olustigt att kliva på nästa plan efter detta.

Men till slut fick vi kliva ur planet, våra väskor kom som de skulle (på rullbandet för det som kom utanför EU) och Fru Cuba stod och väntade på oss.

Kan säga att då var det skönt att komma hem och kasta sig i poolen!

Serbien 2019 - Huset

Vår tanke var att sova första och sista natten hos mannen mins moster då hon bor relativt nära flygplatsen i Belgrad. De andra nätterna tänkte vi bo i svärmors hus utanför den serbiska huvudstaden.

Nu blev det inte så.

Det var så mycket byråkratiskt trassel med arvet så jag tänker inte ens gå in på det. Men att ha mosters lägenhet som utgångspunkt blev mer praktiskt än att sitta och köra de 45 minuterna ut till huset, kanske riskera fastna i köer. Ibland var det snabba byråkratiska ryck som gällde och ja, då blev det så. Dessutom fanns inte internet eller telefon där så vi kom fram till att det var inte praktiskt genomförbart hur mycket vi än ville.

Men två gånger var vi ute vid huset. Det kändes tungt. Det är tre år sedan vi var där senast. Inne i huset var det sig likt förutom att svärmor låtit installera ännu en värmekamin som komplement till pelletsbrännaren. Men ute i trädgården var det mer förändringar gjorda då hon hade låtit gjuta en ny trappa, planterat mängder med fruktträd och lavendelbuskar och andra plantor som tagit sig så fint. Om något år finns här mängder med björnbär, aprikoser. äpplen och annat gott, frukt hon aldrig hann få njuta av.

En liten fontän hade hon också! Moster sa att förra sommaren hade svärmor massor med blommor kring den och det var så vackert. Nu stod den nästan lite "naken", inga blommor och inget porlande vatten.

Men vi var inte bara där för att njuta av idyllen på landet där det enda som hörs är rovfåglarnas skri samt någon enstaka traktors framfart på vägen. Nej, huset måste gås igenom framför allt vad gäller kläder och skor. Arbetet att gå igenom detta föll på mig och moster och det var bara att hyska upp kjolarna och hålla upp sopsäckarna. Det var nu som jag verkligen fick något bekräftat för mig: svärmor älskade att shoppa kläder, skor och väskor.

Men titta så söta!
Och i perfekt storlek för mig och mina hallux valgus-fötter!
Vågar jag skriva att det var 8 par skor i olika modeller som följde med hem ...?

Sakerna i källaren - där merparten var snyggt och prydligt upphängt eller vikt - kunde vi konstatera att mycket var sorgligt nog bara att slänga eftersom det var så fuktigt där och en hel del var mögligt. Det gjorde ju på ett sätt arbetet lättare för mig. Jag har ju så svårt för att slänga saker! Lägg då till att svärmor har mycket roliga och udda kläder, väldigt speciella och jag vet inte hur mycket från Olars Ulla hon hade! Svärmor var någon centimeter kortare än mig men fylligare så vissa saker var lite stora fast det mesta passar mig storleksmässigt. Svärmor avskydde nämligen att prova kläder i butiken utan höll upp dem mot sig och sa "det här blir bra". Jag fick mycket oanvända kläder den vägen ...! Att vi har samma skostorlek gör det ju inte heller enklare. Men jag kunde ju inte ta med mig hur mycket som helst heller så jag var duktig, en resväska extra blev det bara. Och då har jag verkligen valt ut kläder och skor som jag tror mig kommer använda.

Resten av kläderna kommer moster att lägga i säckar som sedan hämtas upp. Hon har hittat en förening där före detta missbrukare arbetar med att ta hand om saker, de rengör och lagar innan de sedan säljer. Så det kommer till nytta och det känns bra.

Vad som inte känns bra är att han den där gubben som hjälpt svärmor en hel del under åren hon har bott i huset har tyckt sig berättigad till att bo där efter hennes bortgång samtidigt som han i lugn och ro har gått igenom huset för att ta med sig vad han fann lämpligt. Det är så klart svårt att avgöra vad men kaffebryggaren saknas, all den nyinköpta veden till braskaminen är borta (hon hann elda i den en gång) samt annat som vi undrar över. En del smycken bland annat ...  Han vägrade ju lämna ifrån sig nycklarna han hade så till slut fick moster byta ut låsen. Det hela känns mycket olustigt men också väldigt svårt att bevisa varför vi tyvärr heller inget kommer att göra. Men som sagt mycket olustigt. Och så fruktansvärt tarvligt!

Så som känslan är i dag så kommer mannen min att behålla huset även om grannarna hört att det finns de som är intresserade av att köpa. Det kostar inte mycket per år att ha huset och moster har hittat någon som kan komma dit emellanåt och hålla lite koll och klippa gräset. När vi var där hade de varit där någon dag innan och klippt det så fint.

Nu hoppas jag att flygbolagen å det snaraste öppnar ett direktflyg mellan Belgrad och Málaga! Det vore suveränt och det är välbehövligt! För vi var inte ensamma om att flyga denna rutt med mellanlandning någonstans i Europa och det är verkligen ett projekt! Jag ska snart berätta om det med, hur det kan gå till att flyga mellan dessa två städer.

Skyltsöndag nr 121 - Utmed vägen i Serbien

Här kommer de sista Skyltsöndagsbidragen från vår resa till Serbien. Kanske inte världens lustigaste men det är i alla fall skyltar!

På vägen till marknaden vid mannen mins moster går man förbi de som inte har tillstånd att sälja inne på marknaden, de som försöker kränga saker till förbipasserande eller de som väntar på bussen. Ville man kunde man köpa skyltar om att det var parkeringsförbud, att bilen kommer att bogseras bort. En vanlig skylt här i Spanien men den där är på serbiska så det kändes inte som något jag ville köpa.

Den här skylten är ju lite fascinerande att hitta i Belgrad. Det står nämligen på kinesiska! Det bor många kineser här. Siffrorna är lite konstiga då det tydligen finns drygt 1300 kineser registrerade i Serbien och drygt 200 har arbetstillstånd. I verkligheten bor det tusentals kineser i Serbien och de flesta kring Belgrad. Det finns ett "China Town", Blok 70, i Novi Beograd, Nya Belgrad. Där ska man tydligen kunna hitta "allt" att köpa.

Om du undrar över vad det står på den vackert röda skylten så informerar de om att det är en byggarbetsplats och att man inte får gå in där. Fast så mycket som byggdes såg jag just inte ...

Hade sonen velat så hade han kunnat träna lite judo. Nu ville han inte det, han har ju sommarlov! Då ska man slappa, anser han.

Hur man skojar till en tråkig betongklump mitt i vägen. Eller mellan körfälten, i alla fall. Mitt i vägen hade ju varit livsfarligt.

Det här, det är en skola i Zemun. Undrar om de hade tillstånd till denna mural. Annars var det friskt vågat för precis mitt emot ligger polisstationen (bilen är en polisbil). Kanske var det just det som var grejen.

~ ☺ ~

Vill du se fler skyltningar kan du klicka på etikett Skyltsöndag här i bloggen. Glöm inte bort att kika in på förvaltaren BP's Skyltsöndag! Här är alla medverkare.

Serbien 2019 - Marknaden

Mannen min och hans moster hade ett digert jobb med de serbiska myndigheterna. Det var så många turer fram och tillbaka, höger och vänster, att jag faktiskt har tappat räkningen och kontrollen på alla turer och varianter. Till slut löste sig väl det mesta men att kalla resan för semesterresa? Nej, framför allt inte för mannen min.

Medan då moster och mannen min spenderade tid på polisen och folkbokföring, vad gjorde då sonen och jag? Vi gick på marknader!

Den första marknaden är lite mysko, tycker jag, men väldigt intressant! Det är lite loppmarknadskänsla men alla varor är nya. Den ligger inte så långt ifrån moster så dit gick vi. Tänk er mängder med stånd, tätt tätt intill varandra och där de flesta av gångarna är täckta med presenning för att avvärja de värsta heta solstrålarna. Täckningen gör tyvärr att vinden (= luften) inte kommer åt så där under taket blir det kvävande hett. Svetten flödar och man kan nästan vrida ur kläderna. Här står försäljarna hela dagarna varje dag i veckan och försöker sälja sina varor. Du hittar allt här: kläder, toaletter, skor, diskmedel, lampor, o-ringar, stolar, väskor, verktyg, städattiraljer, bildäck ...

Jag köpte t-shirtar till sonen samt en ny liten ryggsäck till mig (som handväska). Till min glädje lyckades jag även att pruta från 1750 RSD till 1600! Jag är nämligen hopplöst dålig på att pruta.

Ryggsäcken är jag supernöjd med, må den hålla länge!

Två gånger var vi även vid marknaden i Zemun. Den liknar mer de marknader som finns här i Spanien förutom att delar av marknaden är fast.

Här ligger de minimala butikerna med produkter som behöver kyla så här hittar man ost-, kött- och fiskprodukter ...

... och vill man kan man välja vilken fisk som ska ligga på tallriken senare under dagen. Det ville inte vi.

 
Den större delen av marknadstorget består av flyttbara vagnarna där underbart doftande frukter och grönsaker säljs samt i stort sett samma utbud av kläder som man hittar här. Vad jag trodde jag skulle hitta men inte gjorde var hantverk, det saknades helt. Det mest hantverksliknande var produkter av honung.

Vi köpte inte så mycket på marknaden, tittade mest runt, njöt av ståndet som sålde vackra växter och klämde lite på solmogna frukter som doftade så gott!

Jo, vi köpte ratluk. Det är samma sak som Turkish Delight, det där söta godiset som är så himla gott, geleiga bitar täckta i pudersocker. Vi köpte 2 kilo (!) och betalade ungefär 4 €. Sanslöst billigt! Vi åt de sista bitarna för några dagar sedan. Vi skulle ha köpt mer ...

Den här var vääääldigt god! En smoothieglass med sumsko voće, skogens frukter.

Men vi gick inte bara på marknader, sonen tröttnade ju rätt fort på det. Vi promenerade även utmed Donau, slog oss ned på någon soffa under ett av de stora träden och njöt av en glass eller två.
- Vi har det rätt trevligt här, du och jag, mamma!

Och jag kan bara instämma!

Jag har aldrig sett så många svanar på en och samma gång!

Serbien 2019 - Köra bil

Vi bestämde redan förra gången vi var i Serbien att nästa gång, då skulle vi hyra bil! Egentligen tycker jag nog att de publika färdmedlen fungerat riktigt bra och taxi kostar inte så mycket i Belgrad. Men svärmors hus ligger en bit utanför och då blir det jobbigt i längden.

Så efter många turer och tvära vändningar hade vi hyrt en bil via GoldCar. Jag var lite nervös för det, har hört en hel del skit om hur de lägger på en massa extra avgifter och drar pengar för skador som inte finns. Men problemet var att det fanns inga alternativ, allt var redan bokat.

En annan sak var också att det var bara jag som skulle få köra bilen, mannen min har fortfarande inte fått sitt nya spanska körkort.

Nåväl, jag kan bara konstatera att det fungerade utmärkt med GoldCar på Belgrads flygplats. Jag var i kontakt med dem innan via WhatsApp för jag hade lite frågor. Väl på plats var killen vid disken trevlig och hjälpsam och följde med ut till bilen på parkeringen. Han lyfte inte ett ögonbryn medan jag fotograferade av bilen ur alla vinklar och vrår. Tror faktiskt att det var bra att han såg att jag gjorde det, att han visste om att jag hade bildbevis på bilens skick när vi hämtade ut den. Vad han däremot lyfte var resväskorna in i bagageluckan. Service, va!

Så hur var det att köra bil i Belgrad? Det var helt OK. Jag har kört en hel del i Spanien innan så det tror jag var bra, tror jag är lite kaxigare i trafiken nu även om mannen min tycker att jag mesar. Mest körde jag i Zemun, en förort till Belgrad egentligen. Vi var aldrig inne i själva centrala Belgrad och där kan jag säga att där hade jag heller inga planer på att köra. Det är ganska mycket bilar där, om man säger så.

Annars är väl körreglerna och körsättet lika som i övriga Europa, det vill säga fick man se upp för plötsligt var det någon ny och dyr Audi eller BMW som svischade förbi lite obehagligt nära och tvärt. Generellt sett så tycker jag nog annars att de flesta tog det lugnt och höll sig på rätt sida om hastighetsbegränsningen. Ja, om man visste hur fort man fick köra, ibland var jag osäker.
- Är det 50 här? frågade jag mannen min som varit GPS-kontrollant/-dirigent under bilturerna.
- Vet inte men det är ingen annan än du som kör i 50.
- Jo, alla de som ligger bakom mig ...

Precis som i Spanien så får man också hålla koll på parkerade bilar lite varstans. Serbien har inte kommit på tjusningen med rondeller så de har heller inte kommit på tjusningen med att parkera i dem (lär väl ändras när/om de kommer med i EU). Däremot så är det gärna dubbelparkeringar på vissa gator.

Denna skylten var ny för mig: man uppmanas att parkera med ena hjulsidan uppe på trottoaren. Nu gjorde vi som de andra bilarna redan parkerade där och parkerade båda hjulparen på trottoaren. Gatorna kan vara ganska smala i Zemun. Just där var trottoaren väldigt bred.

Sonen tog detta häftiga fotot där man ser speglingar i gångvägens vattensamling.

Jag vet att jag skrev det redan för tre år sedan, Serbien är ett land fyllt av kontraster på många sätt, det nya och förfallet står sida vid sida. Det märks även på vägunderhållet. Vissa delar är fina och släta, som att köra på bomull. Andra ställen undrar man vad folk håller på med, varför de plötsligt kastar sig åt sidan så där. Har de druckit?  När man själv är i samma höjd gör man samma manöver för oj, där var ett stort hål i vägen! Så på vissa ställen är det ett väldans girande åt olika håll för att slippa köra ned i de värsta hålen. Vi har ju gjort det en gång med punka som resultat så det gör vi inte igen.

Vi hyrde alltså hos GoldCar, det var en Skoda Rapido ,ed automat, tror det klassas som mellanklassen (Jag var imponerad över det stora bagageutrymmet!), och för det betalade vi ca 340 € för 10 dagar, inklusive något paket som de kallar SuperRelax. Vad det nu var ... Men vi kunde tydligen vara väldigt avslappade! Det är jag inte när jag kör en hyrbil, kan jag säga. Men nästa gång vi åker till Serbien kommer vi definitivt att hyra en bil igen!

Skyltsöndag nr 120 - Serbiens restauranger

I vackra Zemun i Belgrad finns det mängder av restauranger, särskilt i Zemunski kej, området vid floden, och dess strandpromenad Kej Oslobođenja vid Donaus sida. Så här kommer det en liten skörd av skyltar därifrån.

Jag skulle ta kort på de tre griffeltavlorna som stod uppställda. Blev attans sur när jag hemma sedan tittade igenom bilderna och såg att jag lyckats fota precis när den där andra turisten och hunden skymde skylten längst bort. Men den var lika fint skriven som de andra två, ni får tänka er den själva.

Den här fnissade vi lite åt: Restoran Milagro, alltså en spansk restaurang i Zemun.

De måste ha tagit med sig kakelbokstäverna ifrån Spanien. Restaurangen ha fått bra omdömen men nej, jag åker ju inte från Spanien till Serbien för att äta spansk mat.

Den här fnissade jag också åt! Nästan mitt emot den spanska restaurangen finns detta café: Caffe Mala Barka. Lite "felstavat" men på spanska skulle det översättas till Café Dåliga Båten (mala barca skulle det stå då). Nu är det ju inte på spanska utan på serbiska så vad det står är Café Lilla Pråmen.

Titta! Ett Luciatåg!

Reka står det över den lilla sjungande gruppen och det betyder Floden. Ytterligare en restaurang med gott omdöme, och varje kväll är det musikframträdande.

I ett gathörn hittade jag denna stora träskiva som visar att här är det en restaurang, gillade den skylten. Det står Ko to tamo peva? vilket betyder "Vem är det som sjunger där?" så det är ännu ett ställe med musikframträdanden.

Denna skylt är verkligen en klassiker men inte kanske det jag förväntade mig att hitta i Zemun.

Nej, detta stället såg ut som om det hämtats från 50-talets USA. Lite kul. Såg att det får också väldigt bra omdömen!

Tur att det var stängt när sonen och jag gick förbi där på förmiddagen annars hade det varit svårt att slita honom därifrån eftersom de serverar glass, pannkakor, våfflor ...

~ ☺ ~

Vill du se fler skyltningar kan du klicka på etikett Skyltsöndag här i bloggen. Glöm inte bort att kika in på förvaltaren BP's Skyltsöndag! Här är alla medverkare.