Som jag
nämnt tidigare så har vi nu bestämt att sonen efter två år i den kommunala skolan i Sverige följt av tre år i privata
Svenska Skolan i Fuengirola ska få prova sina vingar i den spanska kommunala skolan i Benalmádena. Det är ju inte bara ett beslut som man vaknar med en morgon utan något som har växt fram och med flera faktorer som grund, vissa med större tyngd, andra med mindre.
Integration
Det är bara att inse, man integreras inte (alls) i det spanska samhället om barnen går i Svenska Skolan och man själv inte har ett jobb i Spanien. Mannen min har ju eget företag, internetbaserat med kunder över hela världen så vi träffar ju inte folk i vår omedelbara omgivning naturligt på det sättet. Vi har träffat många nya underbara vänner och bekantskaper men få av dem har ju spanskt ursprung. Jag älskar blandningen av alla fantastiska kulturer vi kommer i kontakt med men ändå ... Integrering är svårt. Ännu svårare om man inte behärskar nästa punkt:
Språk
Sonen kommer hem med alla rätt på sina spanskaprov så visst är han duktig! Men skulle han efter tre år i Spanien tryggt klara av att hålla en konversation med en spanjor? Nej. Inte vi heller. Det pratas svenska med lärare, svenska med kompisar, svenska med föräldrar i vår omgivning. Med någon enstaka förälder är det engelska som gäller. Dessutom är man ju av naturen lat och bekväm av sig och inte alltid passar på med spanska när tillfälle ges. Sonens engelska är jättebra, och där har han minsann inga problem med att prata! Men så var det det där med spanskan ...
Kompisar
I Svenska Skolan var det drygt 20 ungar i klassen, hälften var årskurs 5 och hälften igen var tjejer med andra intressen. Då blir det inte så många kompisar kvar att välja bland. Dessutom så bor alla så oerhört utspritt mellan Málaga, Marbella och bergen i Mijas. Det blir inte det där naturliga "Jag springer över till honom nu, OK!?" utan det ska ringas och fixas och bestämmas och bokas och planeras in mellan alla barnens - och de vuxnas - fritidsaktiviteter.
Ankdammen
Jo, det är faktiskt så. Svenska Skolan i Fuengirola är en liten ankdamm så som alla mindre samhällen lätt blir. Svenskar som kommer hit, lever svenskt med solblekta hår och dyra bilar. Nu låter jag verkligen inte snäll men ändå ... Så klart, alla kommer inte i sandfärgade bermudashorts, ljusblå skjorta och solglasögon men... ändå. Skolan är som en liten ambassad: en bit svensk mark där mitt i staden, med svenska traditioner och svensk trygghet. Trygghet är jättebra! I alla fall i början.
Trygghet
Tryggheten var väl också varför vi satte sonen i Svenska Skolan. Jag - eller vi, faktiskt! - hade inte hjärta att sätta honom i ett nytt land, i en ny skola och med ett nytt språk - allt på samma gång. Han hade så klart klarat av det galant, men hade jag det? Hade vi föräldrar det? Vi känner dock att nu är vi - alla tre - så trygga att vi i alla fall bör försöka!
Pengar
Visst är det så att Svenska Skolans avgift på 5 670 € för ett läsår (för åk 6) är mycket pengar. Vi lägger dem gärna på sonens utbildning så det var liksom inte det som avgjorde även om det så klart är med i ekvationen. Men kan han få en likvärdig utbildning kostnadsfritt och med spanska språket och kompisar i närheten som bonus så kan vi göra roligare saker för de pengarna. Bonus är ju också att slippa köra alla milen varje dag. Nu har vi ju samkört med Familjen Cuba men fortfarande... Jag räknade ut att kostnaden på ett år i drivmedel blir nästan 700 € per familj.
Tid
I och med att vi väljer en närmare skola så är det på gångavstånd. En kilometer! En liten morgon- och eftermiddagspromenad. Våra
patinetes, sparkcyklarna, kan användas eller så kan en cykel nu vara befogad. Vi får se. Dessutom kommer sonen få växa lite mentalt när han sedan blir van och kan gå själv fram och tillbaka.
Beslutet
Vi har hela tiden sagt till sonen att om han tvärvägrar så får vi lyssna på det, vi kommer inte att tvinga honom börja i spansk skola. Men han har inte tvärvägrat, inte alls. Han har sett lite spak ut och blivit lite blek om nosen när vi pratat om skolan, när vi besökt den och så vidare men han visar inga tecken på att vi skulle göra något dumt. Han sover bra, är glad och verkar inte alls gå och oroa sig. Självklart kommer han att vara jättenervös innan och de första dagarna, jag med! Men det är ju helt naturligt - precis som detta steget att börja i en spansk skola. Ett stort steg men också ett naturligt steg i för oss i rätt riktning
Reaktioner
Omgivningens kommentarer har odelat varit positiva:
- Vad tråkigt för oss men det där blir superbra!
- Det där skulle vi också gjort om vi inte hade flyttat tillbaka hem nu.
- Mitt barn kommer inte heller att gå kvar om vi stannar i Spanien.
- Vi ska också byta skola i höst!
- Det där funderar vi också på!
- Det finns bara fördelar! Och Svenska skolan finns ju kvar ...
- Jag förstår verkligen! Så mycket han kommer lära sig!
Ja, tänk så mycket han kommer lära sig. Vi med!
✎...
Det här är en serie om att börja i en spansk skola i Andalusien.
Mer vardagliga händelser finns under etikett Skolan.
