Serbien 2019 - Flygresan

I början av sommaren väntade vi på att vi skulle få det där papperet stämplat av Notarius Publicus i Sverige så att vi sedan kunde boka resan till Serbien för resten av byråkratin kring svärmors bortgång. (Kan tillägga att det där papperet aldrig behövdes, det var ingen som tittade på det!) Samma dag som papperet kom bokade vi flyg på Lufthansas hemsida.

Några veckor senare, den 24 juli, plockade Fru Cuba upp oss och körde till flygplatsen efter en snabb genomgång av hus och överlämnande av nycklar. Hon skulle hålla koll här hemma.

Resan från Malaga till Zürich, ca 2 timmar och 40 minuter) åkte vi med Swiss och det var en behaglig upplevelse.

Vi fick valfri dricka samt en pizzabulle som jag tyckte var god men herrarna var lite mer kräsna. Däremot var herrarna mer än nöjda med den schweiziska chokladen som serverades från en korg personalen bar fram. 

Konstverk på Zürich Flygplats.

Vi hade inte så mycket väntetid i Zürich men vi hann med en fika på den fina flygplatsen. Ska jag gnälla på något så var det hur flygplatsen hade arrangerat åtkomsten till deras internet. Man skulle leta upp en "WiFi station", en maskin där man skannade boardingkorten och då spottade maskinen ut en kod man skulle mata in i mobilen, en per person. (Hade det inte varit för alla inblandande att knappa in boardingnumret?) Vi ägnade alldeles för lång tid åt att leta upp denna station. Men vi behövde i alla fall inte stressa trots de knappa två timmarnas väntan mellan flygen.

Nästa etapp var mellan Zürich och Belgrad och den skulle ta 1 timme och 45 minuter med Swiss,

Vi var lite sena i väg men inte så farligt. Här fick vi en smörgås till drycken samt ytterligare en chokladbit. Allt gick smidigt, personalen var trevlig och väskorna kom fram som de skulle.

🚀

Tio dagar senare skulle vi ju hem också.

Då flög vi med Lufthansa via München. Den första etappen skulle ta 1 timme och 30 minuter med start 6.30 så vi gick upp tidigt, vid 3-tiden på morgonen. Jag hade väl blundat en stund men sovit? Nej.

Vi flög en Airbus 320 ...
Mannen min informerade personalen om detta,
det är faktiskt ett ganska allvarligt slarv om något skulle hända.

Vi kom ganska sent i väg och det började ju "bra" ... Det blev snart kvavt i planet då de kunde inte sätta på luftinströmningen förrän planet lyfte för det var fel på den motor som används på marken. I ryggstödet framför mig satt det säkerhetsinstruktioner för en annan flygplansmodell. Kändes ju ... tryggt ...

Vi serverades en rischoklad samt valfri dryck. Godis så tidigt på morgonen? Nej, tack. Min rischoklad ligger ännu i kylskåpet, kom jag just på. Ja, om inte sonen har upptäckt det ...

Den korta resan gick dock bra och vi landade i München och fick åka transferbuss, motorn var ju trasig. Vi skulle ha gott om tid på oss, dryga 3,5 timmar, och vårt gatenummer hade ännu inte ploppat upp på informationstavlan. Medan vi letade efter ett ställe att äta lite frukost hittade jag någons ID-kort på golvet. Vi försökte lämna in det i närmsta butik men åh nej, det måste lämnas till flygplatsinformationen! Så vi började röra oss i den riktning som hon pekat åt. Efter en låååång promenad gav vi upp, det var fasen inte vår sak att ta hand om det så vi vände oss till Lufthansas Service Center som vi just då passerade. Men nej, de ville inte heller ta emot det, meddelade den otrevliga lilla Lufthansa-kvinnan bakom sin pulpet. Då härsknade mannen min till, han la kortet på pulpeten och sa till henne att det är deras ansvar, inte vårt och så gick vi därifrån. Service? Den lektionen hade den lilla kvinnan missat under sin utbildning.

Vi kopplade upp oss mot flygplatsens WiFi (enklare än Zürich), kollade e-mail och meddelanden allt medan vi köpte en trist och flygplatsdyr frukost som drog ut på tiden, det var många som skulle ha samtidigt.

Efter avklarad frukost började vi orientera oss på flygplatsen för nu hade det äntligen kommit upp ett gatenummer: G11. Vi började röra oss i den riktningen. Väl framme vid gaten plingade det till i min mobil. Jag hade fått ett e-mail från Lufthansa om att gaten hade ändrats till H12, en helt annan våning av flygplatsen. Jaha, OK. För att bekräfta letade vi upp infotavlan med alla flighter. Där stod det G11. Förvirrade gick vi tillbaka till (kärringen vid) Lufthansa Service Center. Hon viftade surt på sin skärm och sa att det som stod där var korrekt. Jamen vad F-N stod det på hennes skärm? Kan säga att nu började jag vara rätt trött, förvirrad och allmänt grinig. H12 stod det hos henne. Vi skulle alltså till H12.

Så det var bara att traska vidare, visa upp passen för femte gången och stressa oss fram på rullbanden mot H12.

Just ja, passen! När vi skulle visa passen (vilket vi redan gjort när vi kom till München) så kunde det göras i en automat. Jag gick först, man skannar passet och sedan läses man själv av och porten öppnas. Sedan var det sonen. Porten öppnades inte.
- Sir, you have to move! hör jag en sur polisgubbe säga till mig ifrån sitt bås bakom mig.
- Jamen det är min son som sitter fast där, jag går ingenstans förrän han är igenom. (Och vaddå SIR?)
- Det här är inget väntsal!
- Fattar jag väl men min son står där! Fast!
- Hur gammal är han? Han får gå genom de vanliga köerna. (De mycket långa köerna, vi hade inte tid med dem!)
- Nej, han ska igenom här nu, han är 14.
- ...mutter-mutter ...
Och så tryckte han väl på någon knapp så porten öppnades för sonen och han kunde gå igenom, tätt följd av mannen min.

Det där gjorde ju mitt humör "bättre", kan man säga ...

Väl framme vid gate H12 fattade vi ingenting för de andra passagerarna pratade om Boston och någon annan stad i helt fel världsdel. Gate H12 var definitivt inte korrekt, vilket damen som kollade boardingkort informerade oss.

Fram med mobilen och jamen se där, den excellenta internetuppkopplingen hade avbrutits och när jag fick igång den så kom det ett nytt e-mail om att de ändrat tillbaka till G11. Så det var bara att rusa tillbaka, slänga upp passen igen (ingen automat denna gång och det var som tur var knappt några köer åt tillbakahållet) och rusa tillbaka till G11 där de redan hade börjat kliva ombord.

Kan säga att vi var inte de enda som rusat som sura, stressade och yra höns.

Nåväl, vi kom till slut in på planet och intog våra platser. Vi fick vänta nästan 30 minuter för vår slot hade missats eller hur det nu var. Jag slumrade lite till och från, åt den inte så mumsiga mackan (som mina herrar ratade), slumrade lite till.

Listen ...

Som pricken över i:et så kom piloten in lite för fort vid landning så jisses så det skakade i hela planet när han skulle sakta farten. Det skakade så att lister i planets interiör föll ned, en föll på sonens huvud!

... som borde sitta där.
Kvinnan bredvid mig jobbade på Lufthansa
och hon tryckte dit den igen och meddelade flygpersonalen.
Hade hon inte gjort det hade jag skällt på personalen.

Kändes ... tryggt ... Tur att detta hände när vi landade vid Málaga och vi var hemma. Det hade känts väldigt olustigt att kliva på nästa plan efter detta.

Men till slut fick vi kliva ur planet, våra väskor kom som de skulle (på rullbandet för det som kom utanför EU) och Fru Cuba stod och väntade på oss.

Kan säga att då var det skönt att komma hem och kasta sig i poolen!