En kontroll och en spark

Det bankade på dörren i går eftermiddag. Fy vad jag avskyr den där dörrbankaren, det ekar i hela huset, det låter som att det är polisen som bankar! Ni vet, så där som det är i filmer:
- Police! Open up!

Den här gången var det verkligen polisen som bankade på.

Jag trodde när det bankade att det skulle vara ett bud men istället för en budkille med paket i handen så står där två polismän från Policía Local utanför när jag öppnade dörren. Det är ingen trevlig överraskning.
- Hola, sa de glatt.
- Hola, svarade jag och såg nog oerhört förvirrad ut.

Det där är blanketten, inte det faktiska padrón-papperet för det är vitt.

Sedan frågade de efter empadronamiento, de där papperen som visar att vi är skrivna i kommunen och på rätt adresss. Jag bad dem vänta där i dörren medan jag nervöst och stressad rusade in för att hämta Tjocka Pärmen och väste i förbifarten till mannen min att polisen var här och ville ha våra papper. Som tur är vet jag exakt var pärmen är med alla viktiga dokument så det gick ju fort. Med pärmen i handen och mannen min i släptåg gick jag tillbaka till dörren och letade upp plastfickan med de efterfrågade papperen.

De frågade hur många som bor här och vi svarade tre.
- Ni två? frågade en av poliserna.
- Sí.
- Y su hijo, fyllde den andre polisen i och visade med handen längden på ett barn i femårsåldern.
- Sí, nuestro hijo, sa jag och visade med handen en bit ovanför mitt huvud. Sonen har vuxit en bit igen, nu får jag nästan titta uppåt.

Poliserna skrattade och frågade om vi hyrde och hur länge vi bott här, de ville se pass men det räckte med de gröna residencia-korten med NIE på som jag raskt kunde bläddra fram i pärmen. Dessa kort fotograferades av, med fel adress och allt. Så jag passade på att fråga om vi måste skaffa nya kort. Och ja, det måste vi. Jag suckade och gnällde lite över att vi måste krångla med det och betala för dem också men poliserna sa att nej, det kostar inget att ändra. Vi måste däremot boka tid och göra det snarast och sedan sa poliserna något om nästa torsdag som jag inte riktigt fattade men jag vinkade glatt hejdå till dem när de gick.

Jag stängde dörren och mannen min och jag tittade på varandra.
- Vad var det där för något? Vad ville de egentligen?
- Ingen aning ...

Sedan satte spekulationerna igång.

En teori var att de verkligen kollade dessa padrón för kommunerna får bidrag från staten för antalet skrivna i kommun. Många - framför allt de som inte är spanjorer - missar att ändra eller skriva ut sig när de flyttar och då får kommunen pengar de inte ska ha. Man kan ju tycka att det borde vara kommunfolk som gör denna kontroll, polisen borde ha bättre saker för sig, men de får nog inte knacka på dörrar och be om dessa papper så därför måste polisen göra det.

En annan teori var att de egentligen letade efter en av de tidigare hyresgästerna som vi sett det har kommit en del konstiga brev till. Dessa brev har vi lämnat tillbaka till postgubben och meddelat att den där engelsmannen bor inte här längre.

Den tredje teorin var en fråga som snabbt studsade in och ut ur huvudet: var det verkligen poliser? Jo, det stod ju en bil och allt utanför. Men det kändes liksom olustigt. Varför kommer de till oss som är så attans lydiga och gör allt som man ska? De som struntar i registreringar och allt, de får ju aldrig något trassel ...

Efter en del tittande på internet så hittade mannen min en liten kommentar om att på vissa ställen kommer polisen faktiskt och knackar på för att kontrollera att padrón stämmer. Så OK, nu bestämmer vi oss för att det var så det var. Nu lägger vi det här bakom oss. Avslutat.

Ja, förutom en sak då. Vi fick då den där sparken i häcken om nu måste vi nu omedelbums ta tag i de där attans gröna korten, de som jag brukar kalla för residencia-korten. Hur det går till med det lär det väl komma ett inlägg om i en inte alltför avlägsen framtid.