(Ledsen Ama, men det är inte ett inlägg om dig, titeln till trots.)När jag för ett tag sedan var hos läkaren för min halsfluss så frågade han mig vad jag jobbade med och jag svarade att jag inte jobbar.
- Soy ama de casa! sa jag och slog ut med händerna lite urskuldande, kände mig inte så värst mycket värd. Jag är hemmafru.
- Men det är ju ett jätteviktigt jobb! svarade mig läkaren och tittade på mig.
Han menade det. Han var helt ärlig. Det är ett viktigt jobb att vara hemmafru.
Jag har sedan dess funderat en hel del på det.
Om en svenska i Sverige säger att hon är hemmafru så ser man den där svaga kvinnan som bara betjänar sin man medan han gör (en eventuell) karriär. Stackars kvinna! Har hon inga som helst tankar på framtiden? Ingen framåtanda?
I USA lever de lyxliv, verkar det som. Sitter i solstolen vid poolkanten och proppar i sig praliner och häller i sig bubbel.
I Spanien är det ett heltidsjobb med att få barnen till skolan, laga maten och städa, sköta huset, ta hand om kläder, gå på marknaden och köpa mat. Det finns till och med en ruta att bocka i på vissa blanketter att man är hemmafru, man räknas inte som arbetslös.
I somras träffade jag en av mina äldsta vänner och hon har nu flyttat till Irland då hennes man har fått jobb där. Hon är också hemmafru (temporärt, tjänstledig från sitt fina jobb) och hon tycker att det är rätt skönt!
Det kändes så himla bra att höra henne säga det, att det faktiskt är OK att få ett avbrott i jobb och karriärer, att för ett tag ta hand om det som faktiskt borde vara viktigast: familjen.
Men ändå gnager det. Bortse från pengafrågan för stunden. Bara ordet hemmafru! Det får mig att ta ett steg tillbaka, stanna till, rysa lite. När jag var 15-20 år eller så och fantiserade om framtiden så var det var väl inte hemmafru jag skulle bli! Framgångsrik! Stark! Självständig! Jag skulle ha eget företag och vara VD och allt vad jag tänkte mig. Men några arbetslivserfarenheter senare har lärt mig att fy vad anställda är jobbiga så nä, det vill jag inte hålla på med. Men jag har aldrig hört någon som planerar att bli hemmafru! Lyxhustru med praliner och bubbel, kanske, men hemmafru? Med dammsugaren i ena handen och diskborsten i den andra medan ungarna hänger i kjolarna? Nä.
Men ändå. Där står jag. Fast inte med en dammsugare i handen. Den står bra i garderoben. Diska gör jag när det blir överdjävligt och sonen är för lång för att hänga i någon kjol, i alla fall inte i min kjol.
Sanningen att säga är att jag håller med min barndomsvän: det är rätt skönt att vara hemmafru. Fast jag är ingen bra sådan. Avskyr att städa. Stryka? Glöm det. Funkar bra att spraya lite och skaka ut de värsta skrynklorna. Fast jag är rätt duktig på att pyssla, laga mat, sy och baka. Och än har jag inte glömt att hämta sonen och hans kompisar vid skolan. Att få mental stimulans får jag ändå med att skriva och dessutom hjälpa mannen min med hans företag. Så jag är väl inte 100 % ama de casa. (Nu kommer mannen min att fylla i med att nä, men till 98 % ...)
Fast egentligen är det inte mig inlägget handlar om. Det är inställningen. Det är ett viktigt jobb att vara hemmafru. Inte i Sverige men i Spanien.
