(Ledsen Ama, men det är inte ett inlägg om dig, titeln till trots.)När jag för ett tag sedan var hos läkaren för min halsfluss så frågade han mig vad jag jobbade med och jag svarade att jag inte jobbar.
- Soy ama de casa! sa jag och slog ut med händerna lite urskuldande, kände mig inte så värst mycket värd. Jag är hemmafru.
- Men det är ju ett jätteviktigt jobb! svarade mig läkaren och tittade på mig.
Han menade det. Han var helt ärlig. Det är ett viktigt jobb att vara hemmafru.
Jag har sedan dess funderat en hel del på det.
Om en svenska i Sverige säger att hon är hemmafru så ser man den där svaga kvinnan som bara betjänar sin man medan han gör (en eventuell) karriär. Stackars kvinna! Har hon inga som helst tankar på framtiden? Ingen framåtanda?
I USA lever de lyxliv, verkar det som. Sitter i solstolen vid poolkanten och proppar i sig praliner och häller i sig bubbel.
I Spanien är det ett heltidsjobb med att få barnen till skolan, laga maten och städa, sköta huset, ta hand om kläder, gå på marknaden och köpa mat. Det finns till och med en ruta att bocka i på vissa blanketter att man är hemmafru, man räknas inte som arbetslös.
I somras träffade jag en av mina äldsta vänner och hon har nu flyttat till Irland då hennes man har fått jobb där. Hon är också hemmafru (temporärt, tjänstledig från sitt fina jobb) och hon tycker att det är rätt skönt!
Det kändes så himla bra att höra henne säga det, att det faktiskt är OK att få ett avbrott i jobb och karriärer, att för ett tag ta hand om det som faktiskt borde vara viktigast: familjen.
Men ändå gnager det. Bortse från pengafrågan för stunden. Bara ordet hemmafru! Det får mig att ta ett steg tillbaka, stanna till, rysa lite. När jag var 15-20 år eller så och fantiserade om framtiden så var det var väl inte hemmafru jag skulle bli! Framgångsrik! Stark! Självständig! Jag skulle ha eget företag och vara VD och allt vad jag tänkte mig. Men några arbetslivserfarenheter senare har lärt mig att fy vad anställda är jobbiga så nä, det vill jag inte hålla på med. Men jag har aldrig hört någon som planerar att bli hemmafru! Lyxhustru med praliner och bubbel, kanske, men hemmafru? Med dammsugaren i ena handen och diskborsten i den andra medan ungarna hänger i kjolarna? Nä.
Men ändå. Där står jag. Fast inte med en dammsugare i handen. Den står bra i garderoben. Diska gör jag när det blir överdjävligt och sonen är för lång för att hänga i någon kjol, i alla fall inte i min kjol.
Sanningen att säga är att jag håller med min barndomsvän: det är rätt skönt att vara hemmafru. Fast jag är ingen bra sådan. Avskyr att städa. Stryka? Glöm det. Funkar bra att spraya lite och skaka ut de värsta skrynklorna. Fast jag är rätt duktig på att pyssla, laga mat, sy och baka. Och än har jag inte glömt att hämta sonen och hans kompisar vid skolan. Att få mental stimulans får jag ändå med att skriva och dessutom hjälpa mannen min med hans företag. Så jag är väl inte 100 % ama de casa. (Nu kommer mannen min att fylla i med att nä, men till 98 % ...)
Fast egentligen är det inte mig inlägget handlar om. Det är inställningen. Det är ett viktigt jobb att vara hemmafru. Inte i Sverige men i Spanien.
Instämmer helt i att det är inställningen som är viktigast. Bor man i Spanien är det ju ett pyssel att få till lämning och hämtning av barn och ibland ska de ju hem till lunch och hämtas om de är små eller det är lång väg att ta sig.
SvaraRaderaJust hemmafrutillvaron har aldrig direkt lockat mig och under de fyra år vi bodde i Peking var det jag som jobbade. (Maken jobbade delvis)
Men vi hade hjälp hemma med städning och viss matlagning och det var skönt eftersom arbetsdagarna var långa,; åkte vid 07.15 och var hemma vid 18.15. Dock lediga helger.
Men vi åt även ofta ute.
Hemma i Sverige har jag varit arbetsledare i olka omgångar och det har varit roligt, stimulerande och utvecklande. Men det är något jag valt och givetvis diskuterat med familjen.
Och när jag fyllde 60 bestämde jag mig för att inte jobba lägre utan disponera min tid men tills dess hade jag velat jobba och alltid trivts med det.
Vi är alla olika och jag tycker att det är viktigt att man gör det man själv vill och tycker känns bra. Och det oavsett om man väljer att vara hemmafru eller ha ett lönearbete. Inget är bättre eller sämre utan bara helt olika.
Jag tror att inställningen i Spanien är helt annorlunda än den i Sverige. Andra länder vet jag inte så mycket om, egentligen.
RaderaOch bra att ni i familjen har kunnat komma överens om hur ni ska lägga upp det! Föredömligt, tycker jag.
Ett intressant inlägg! Min mamma var hemmafru. Hade en dotter (mig), en stor trädgård att ta hand om och ja, höns och två sköldpaddor var också familjemedlemmar. Hon älskade sitt obetalda jobb och var sysselsatt hela dagen medan pappa jobbade.
SvaraRaderaKan säga som så att det avskräckte mig totalt! Att vara beroende av någon för att kunna bo, äta, semestra med mera var en mardröm, förutom att jag hatar hushållssysslor, vara betjänt hemma och vara chaufför åt barnet/barnen, där bilen och soppan till den har tjänats ihop av mannen.
Jag har absolut inte drömt om att göra karriär och bli nå't stort. Har inte "blivit mera" än en grafisk formgivare. Men jag har åtminstone haft ett "intellektuellt" utbyte med kollegor, vilket jag verkligen behövde, då min IQ inte är den högsta;-)
Min svägerska i England gjorde som du och tyckte om livet som ama de casa. När barnen hade tagit studenten började hon jobba igen som kurator. Nu jobbar hon på the Shark som guide. Mannen var ett högt höns på ett försäkringsbolag.
Idag är det ju en fråga om man har råd med att vara hemmafru också. I Spanien har man det och i flera andra länder också. Det är vanligare i andra länder. Men i Sverige är jag inte så säker på att det är så många som har råd med lyxen att vara hemmafru.
Det är väl en livsstil man väljer. Jag gillar den inte. Som sagt att vara finansiellt beroende av någon annan tilltalar mig inte. Å ärligt talat tycker jag inte att det är ett viktigt jobb heller. Sorry!
PS. Hoppas att du inte är sur på mig nu, men jag brukar vara ärlig åtminstone och inte stryka medhårs. DS.
Jag förstår helt det där med att vara helt ekonomiskt beroende av någon annan och det är så klart inte vidare värst.
RaderaPersonligen tycker jag ju att grafisk formgivare är alldeles utomordentligt eftersom jag själv jobbat med det: )
Jag tror dock att man har olika skeden i livet och att ta en paus från karriär och arbete behöver inte vara negativt. Kan t o o m vara bra att få distans. Pappa hade ett sabbatsår och han har många gånger sagt att det var bland det bästa han haft och gjort.
Någon skriver att det här är tjänster som man kan köpa. Och visst är det så. Det borde också få dig att fundera på om att vara hemmafru är ett jobb eller inte. För vad är skillnaden? Någon kommer hem och städar hos dig, hon (oftast hon som städar medan han putsar fönster och behandlar golv) har ett jobb som hon får lön för medan jag som gör EXAKT samma arbetsuppgifter men i mitt eget hem har det inte? Vad är skillnaden? Att hon upplyfter en lön? Jag kanske får det på så sätt att min man betalar in en pensionsavgift åt mig?
Ang ditt PS, jag har absolut inga problem med att att någon tycker annorlunda. Jag har mer problem med att man inte säger ifrån eller säger till (även om jag själv är riktigt urusel på det i många fall). Tror att jag brukar vara motvalls hos dig emellanåt också.
Jahaja? Det handlar inte om mig? Tja. Då läser jag det inte... ;-)
SvaraRaderaHaha! Jodå, jag läste allt :-)
Jag älskar mitt liv som hemmafru! Fast jag vägrar stryka, och golvrelaterade uppgifter ingår inte i min befattningsbeskrivning. Sen når jag inte så högt upp heller, man kan säga att jag jobbar bäst på mittfältet ;-)
Jag har haft min yrkesmässiga karriär inom flera branscher, och jag måste säga att vara ama de casa är det bästa jobb jag har haft! :-D
Mittfältet? Innebär det kameran, datorn och en cava eller?
RaderaJa, och sen dammar jag saker inom bekväm räckvidd också :-D
RaderaDet är klart att det är viktigt att någon sköter hemmajobbet, hur skulle vi annars ha det. Någon förresten, hemmajobbet kan med fördel fördelas i familjen.
SvaraRaderaJag kommer ihåg min mamma, hon var både hemmafru och heltidsarbetande (mina föräldrar hade bensinmack). Hur var det möjligt? Vid den tiden tyckte ingen att det var nåt konstigt och det är väl först vid vuxen ålder som jag fattade vilket "hästlass" min mamma drog. Men, det var då det. En annan tid, som jag skrev i mitt inlägg om landsbygdens avfolkning (https://stevereflekterar.blogspot.se/2016/09/utveckling-vs-avveckling.html) häromdagen.
De som har möjlighet att unna sig lyxen av en hemmafru, eller för den delen en hemmaman, kan väl göra det om det passar familjen bäst. Idag ter det sig dock självklart för mig att både man och hustru ska ha möjlighet till egen utbildning, utveckling och karriär och ingen ska vara "fjättrad vid spisen". Idag finns oxå större möjligheter att köpa tjänster så att mycket av hemmajobbet kan avlastas familjemedlemmar.
När jag fortfarande var i fin form (innan min stroke) så tyckte jag att det var självklart att ta ansvar för vissa hemmasysslor. De sysslor jag hade mest fallenhet för och kunde utföra till familjens belåtenhet. Så som att städa, putsa fönster, stryka, veckohandla, sköta bilen etc.
Nu lever jag i en lyxtillvaro där D sköter näst intill allt!!! Då inser jag än mera hur oerhört viktig "hemmafrun" är för familjers fort- och vällevnad. Idag inskränker sig mina insatser till gräsklippning och skötsel av familjens administrativa avdelning. Förutom uppmuntran, uppskattning och glada tillrop till D förstås.
Hemmajobbet finns ju alltid där och väntar på att bli gjort så det är viktigt att man i familjen oxå enas om hur det ska bli gjort.
Jag håller med om att det bästa är om det fördelas mellan samtliga familjemedlemmar. Är uppvuxen med att pappa bakade bullar och bröd samt var inte främmande för att plocka fram symaskinen. Jag tror att mina föräldrar på något sätt hittat en jämvikt där den mest lämpade utför sysslorna. Jag blir lika irriterad på det omvända: om jag nu tycker det är OK att göra en typisk kvinnosakssyssla, varför skulle jag i så fall inte göra det om mannen min avskydde det?
RaderaDet är absolut inte fel att vara hemmafru och det kan självklart vara ett väldigt viktigt jobb! Däremot är det fel om alla kvinnor tvingas vara hemmafruar utan några andra valmöjligheter. Det är en annan sak. Så tänker jag i alla fall.
SvaraRaderaDet håller jag helt med om!
RaderaNu känner jag inga hemmafruar, iallafall inte som bär den titeln. :D) Vi människor vill så gärna sätta människor i fack med etiketter vilket jag tycker är synd för vi är så mycket mer.... Barn, ungdom, vuxen, pensionär, förbrukad är väl det vi är enligt mig... Läs med ironi...
SvaraRaderaKram ♥
Visst är vi mer än så! Jag hoppas i alla fall att folk får vara mer än så.
RaderaDet är något som är helt upp till var och en om du frågar mig! Huvudsaken är väl att det är ett aktivt val och att det känns bra. Förresten hörde jag någon som på frågan om vad hon sysslade med svarade "trivselintendent", och det tycker jag är en mycket bra titel på det hela!
SvaraRaderaNär folk frågade mig vad jag skulle göra när vi flyttade hit till Spanien så svarade jag ofta lite spetsat att jag skulle sitta vid poolkanten och äta praliner. Många tog ett steg tillbaka.
RaderaTrivselintendent? Haha, det lät ju perfekt för mig! Fast kanske den som administrerar det hela. Jag har fortfarande ett behov av kreativt hjärnarbete som städning och disk aldrig kan ge mig. Som sagt, jag är ingen bra hemmafru! :D
Precis det jag sysslar med hela tiden, sitter vid polen och äter praliner - och naturligtvis har jag ett glas champagne i ena handen hela tiden;)
RaderaTycker det är synd att ordet har fått en så dålig klang.
SvaraRaderaJag har varit hårt arbetande "hemmafru" under flera år i mitt liv, underbart, men fick också lära mej att stå ut med många gliringar.
Lite öppnare syn i Sverige, tack!
Ha en bra helg!
Hur är det i England då? Vilken är inställningen där?
RaderaSverige har säkert kommit väldigt långt med jämlikheten men jag undrar fortfarande om det inte är så att kvinnan precis som mannen har ett heltidsjobb men att kvinnan sedan har ett deltidsjobb därhemma också medan mannens del är mindre. Visst finns det åt båda håll men generellt.
Det är som att vi i Sverige inte uppskattar något som blir gjort om det inte betalas ut lön, eller hur? Jag bor ju i ett land med rätt hög andel ideellt arbete överlag. Här på NZ är många hemmafruar och hemmamän för att de värdesätter tiden med barnen mer än pengar till en thaimout efter ett stressigt år med det eviga svenskpusslandet. Det är väl ingen slump att så många svenskor mår psykiskt dåligt under småbarnsåren med all den pressen på karriär, den perfekta mamman, vara självständig, tränad, sexig, intellektuell, trendig med mera. Jag tycker vi är smått nippriga som håller på så som vi gör i Sverige.
SvaraRaderaKunde inte ha sagt det bättre själv!
RaderaThaimout - det var en ny bekantskap. Rolig sådan!