lördag 17 februari 2018

Lördagsgodis 2018 vecka 7

Här kommer några riktigt goda lördagsgodisbitar ur min vecka!

Godisbit nr 1
Att sitta ute i trädgården! Ja, där städade jag hela huset och sedan satt vi ute i det vackra solskenet, vi flyttade möblerna efter solen så till sist satt vi ute på gräsmattan. Detta var i tisdags då när kusinen äntligen kom med sin fru, vi hade en helt underbar eftermiddag och kväll.

Haha, och inte behövde jag städa efter dem heller. Men tur att jag klippte gräset innan!


Godisbit nr 2
Semlor! Sonen råkade i måndags fråga om det inte var semmeldags snart och jag konstaterade att det var ju då i tisdags. Så jag bakade bullar och fixade egen fyllning och bjöd mina släktingar då när de kom hem till oss.
- Det här var nog den godaste semlan jag någonsin ätit! sa kusinens fru belåtet.

Godisbit nr 3
Att polisen inte kom i torsdags. Det kommer en akt två om de där gröna korten. Det kommer säkert en akt tre också. Det är väl bra att man hela tiden får bloggfoder här i Spanien ... tror jag.

Godisbit nr 4
Grattis till mig! Jag fyller år i dag!



Uppvaktning på morgonen ...


... jag köpte mig några blommor hos trädgårdsmästaren ...
 

... vi har grillat gambas och langostiner som vi sköljde ned med cava. Detta avnjöts i solsken och 21 grader, vinden ven på andra sidan huset men där vi satt var det så himla skönt! Jag har nog aldrig firat min födelsedag så här mitt i februari i t-shirt!

Snart ska jag grilla några köttbitar. Och så ska jag göra en kladdkaka och äta med vispad grädde och färska jordgubbar!

fredag 16 februari 2018

Bedjande blickar

Matlagning kan vara ...
... väldigt kul, särskilt efteråt när man vet att resultatet blev bra.
... hur trist som helst, just bara för att man måste komma på något vettigt att äta just denna dagen.
... spännande, det kanske blir bra den här gången!?
... slappt, när man bara behöver skära upp korvar och grönsaker, fixa till lite snyggt och servera en varm dag.
... väldigt stressigt ...


... särskilt när två bedjande ögon följer varenda varenda steg och varenda rörelse man gör.

- Här, Tramse! Vill du ha en morot? Nä, trodde inte det. Det blir liksom vegetariskt i dag. Är du säker på att du inte vill ha lite lök? Några bönor ...?

torsdag 15 februari 2018

Spanska skolan - del 13: Skolväskan

Att hitta den perfekta skolväskan är inte lätt! När jag gick i skolan på 70- och 80-talet så var det ju Kånken om man ville ha ryggsäck (lanserades 1978, läste jag nu, alltså två år efter jag började skolan). Det ville man inte så då var det väskor och bagar som gällde där man skulle slänga ned kläderna för idrott samt böcker för läxläsningen. Tunga väskor blev det ju äldre man blev och längre till skolan. Inte bra för en växande kropp, helt klart.

Mannen min tyckte att skolväska var för mesar så han hade en plastkasse. Det skulle vara just den plastkassen också, funkade ju inte med Tempo eller Domus eller så.

Som tur är har modet ändrats, ryggsäck är det första valet, det är snyggt och sportigt. Det är inte bara Kånken som gäller utan utbudet är stort. Än större här i Spanien, tycker jag.

Den här var ju cooool! Perona HEAD Skill - skulle jag vilja ha!
Men jag vågar inte beställa den på nätet där jag sett den,
jag vill klämma på den först.
Bild lånad från www.vivaecole.com

Vad som vi svenskar dock står och skakar på huvudet åt är att här har man inte bara una mochila, ryggsäck, utan man har även una mochila con ruedas, en ryggsäck eller väska med hjul som skolväska, som en kabinväska. Två små hjul och utdragbart handtag och allt.
- Tramsigt! sa jag när jag såg reklambladen inför den första skolstarten här i Spanien för tre år sedan.

Fast jag har tänkt om. Det är ju jättebra att kunna dra böckerna efter sig i stället för att släpa dem i en väska på axeln eller i en plastkasse i handen. Eller bara rakt upp och ned i handen för man har bara en chick liten handväska med sig där skolböcker inte får plats, den är ju för mobilen, läppglansen och solglasögonen. Nä, svenska skolungdomar är inte alltid de smartaste på jorden. Faktiskt.

Lånad från https://grupoeducativa.blogspot.com

Det finns dock en orsak till varför man ser de små spanska skolbarnen (eller deras far-/mormor) släpa på dessa stora skolväskor. Normalt har man i spanska skolor inte skolbänkar med låda eller ett skåp att förvara sina saker i. Nej, man har skolböckerna hemma och tar med sig det material man behöver för dagen.
-Va?! Inga skåp? sa jag undrande.
- Nej, det finns några få enstaka men då får man prata med AMPA, Föräldraföreningen, sa Sekreterare Fernando när vi besökte skolan.

Jag skakade bara på huvudet, mannen min var inte alls lika skeptisk.
- Vaddå, så där är det i Serbien också. Och det funkar ju!

Ja, visst funkar det. Jag har nog fått justera mina tankar lite för det finns faktiskt fördelar med detta systemet. Visst kan man glömma skolböckerna hemma men då kan man säkert få låna eller titta med en kompis. Man kan däremot inte glömma böckerna i skolan så man inte kan läsa på inför läxförhöret eller provet. Dessutom så lär sig barnen komma förberedda, se till att de har rätt saker med sig inför sin arbetsdag i skolan för annars blir det en plump i protokollet och därmed sedan i betyget. Det finns ytterligare fördelar och där håller nog lärarna i Svenska skolan i Fuengirola med: barnen behöver inte springa ut till (de alldeles för små) skåpen - alla på en gång - för att hämta rätt böcker och material, glömma hälften, springa tillbaka, knuffas och bråka. Och jodå, så här är det, säger fröknarna. (Eller var i alla fall när sonen gick där.)

Den stora nackdelen är ju så klart släpandet. Sonen har sex olika ämnen varje dag och därmed en bok på ca ett kilo i varje ämne. Sedan tillkommer ju pennskrin, anteckningsblock och pärmar med papper samt vatten och lunchlådan. Ryggsäckens vikt är lätt uppe i närmare 10 kg då. Det är tungt att bära, särskilt som delar av skolvägen är branta backar, vid läsårets första och sista två månader väldigt varmt också.

Bild lånad från www.pressreader.com

Men vad ska man göra? Så här är det trots att det finns mängder att läsa om detta och hur mycket barnen får släpa. Det enda vi kan göra är att köpa en bra ryggsäck. Vi har varit inne på en med hjul men sonen har sagt att han kommer inte dra den och då är det värdelöst för hjulen och handtaget väger ju samt att det är obekvämt med den hårda ställningen mot ryggen. Den första ryggsäcken vi köpte var i sig lätt men var inte bra för den fördelade inte tyngden, sonen gick dubbelvikt för att kunna bära utan att det skulle göra ont på axlarna. Väska två är egentligen en datorväska och den är mer vadderad och bättre ergonomiskt sett. Tyvärr såg jag att den hade börjat spricka i handtaget och i en dragkedja (nål och tråd har avhjälpt problemet just nu). Vi får väl se vad nummer tre blir för sort.

Tänk om barnen kunde få en eboksläsare i stället där studieböckerna laddas ned ... Det skulle kosta alla mindre i slutänden.

måndag 12 februari 2018

Nya gröna kort

Ja, poliserna bankade ju på dörren där i förra veckan och jag lovade dem att vi skulle fixa nya gröna kort, de som enligt spanska staten heter Certificado de registro de ciudadano de la Unión, registreringsbevis för unionsmedborgare, eller enligt spanska polisen tarjeta de residencia de familiar de ciudadano de la Unión, uppehållskort för EU-medlemmar ungefär. På kortet står det vad staten kallar det för, vi som har det kallar det för residencia-kortet eller gröna kortet. Tydligen ett kärt barn ...

 
I alla fall, nytt grönt kort med korrekt adress var det, ja! En renovación, en renovering, tror jag det kallas för. För det måste man ha en cita previa, en förbokad tid, hos Policía Nacional. Till min glädje hittade jag ju en sida hos polisen där man kunde boka det via internet, ringa och traggla är inte min grej. Så jag slog mig i helgen ned vid datorn och började med att skriva in mitt NIE och ja .... sedan tog det stopp ... Jag behöver någon typ av säkerhetsnummer som ska finnas på kortet och jag kunde ju konstatera att formaten inte stämmer överens, det är bara 7 siffror långt på det gröna kortet i min hand. Provade olika varianter men fick till slut ge upp. Den här sidan är inte för oss med de gröna korten, helt enkelt, utan för dem som har DNI (spanska medborgare) eller har permanent uppehållstillstånd (vilket man kan be om efter fem år, läste jag nyss, och vilket är det som är ett riktigt residencia-kort om jag fattat det rätt).

Så i dag ringde jag till Policía Nacional-kontoret i Arroyo de la Miel, dit vi ska.
- POLICÍA! svarade till slut en man, han var väl irriterad över att jag lät det ringa så länge.
- Jag skulle vilja beställa tid för nytt grönt kort, svarade jag.
- Momento!
Sedan fick jag sitta och lyssna på  'Let it be' spelad på en melodika. Efter ett tag var det äntligen någon som lyfte luren och jag upprepade vad jag ville.
- Det kan du inte göra per telefon, du måste komma hit och boka, svarade han där i luren.
- Jag förstår inte ... Menar du att jag måste jag åka till kontoret för att boka en tid för en annan dag?
- .

Den här bilden har jag lånat från nätet,
en sådan där bild som snurrar runt överallt
så jag vet inte vem som äger den egentligen.

I dag har jag ingen som helst lust att åka dit, de stänger dessutom snart.
I morgon kommer kusinen och hans fru hit, de kunde inte komma i går för de åkte på magtrassel.
Onsdag? Måste väl det, polisen sa ju att de skulle komma tillbaka på torsdag (?). Borde väl i alla fall ha en tid bokad då att visa.

Jag som i min totala enfald trodde att jag skulle kunna boka tid via internet, åka dit på utsatt tid, visa upp våra padrónpapper och komma ut med nya gröna kort i handen på oss alla tre några minuter senare. Nä, jag lär mig tydligen inte ...

lördag 10 februari 2018

Lördagsgodis 2018 vecka 6

I all hast kommer här små välsmakande bitar ur veckans påse!

Godisbit nr 1
Nystädat! Ja, jag vet att jag tjatar men jag avskyr att städa!!! Men åh så härligt det är när det rent! Har lite småfix kvar men sedan är Casa Feliz redo att ta emot kusinen och hans fru som kommer i morgon. Två godisbitar i en, liksom!

Godisbit nr 2
Nyklippt gräsmatta! Eller kanske mer det att vädret i går - och i dag - var på flera veckor så pass behagligt att man kunde vara ute lite mer än mellan ytterdörr och bildörr. Att det har varit 2 grader på Malaga flygplats, 5 grader ute hos oss och mellan 13 grader (gästtoaletten) och 18 grader (uppvärmt sovrum) i huset hör inte hemma som en godisbit direkt så det pratar vi inte om.


Godisbit nr 3
Förbättrad Lengua! Sonen var ju inte helt OK där med sitt Lenguabetyg i julas och jag skrev tidigare om att jag gjort en massa stödord till honom. I förra veckan hade han ett nytt Lengua-prov och i veckan fick han resultatet att han klättrat över det magiska 5 poängsstrecket (Det ligger ett inlägg i utkast om betygssystemet i Spanien så mer om detta kommer.). Fortsätter han på detta sättet så klarar han det! Vad som gör det ännu lite mer extra är han la faktiskt inte ned så där enormt mycket krut på att lära sig ("Vad ska jag med detta till?!"), det finns alltså möjligheter till ännu bättre resultat. Men jag kommer inte att tjata ihjäl oss på honom, det är risk att det blir för mycket då. Han är ju ändå tonåring ända ut i fingerspetsarna med målbrott, finnar, tjafs, inte gå upp på morgonen ... Men han är fortfarande så gosig och vill gärna ha och ge en kram! :D

fredag 9 februari 2018

En kontroll och en spark

Det bankade på dörren i går eftermiddag. Fy vad jag avskyr den där dörrbankaren, det ekar i hela huset, det låter som att det är polisen som bankar! Ni vet, så där som det är i filmer:
- Police! Open up!

Den här gången var det verkligen polisen som bankade på.

Jag trodde när det bankade att det skulle vara ett bud men istället för en budkille med paket i handen så står där två polismän från Policía Local utanför när jag öppnade dörren. Det är ingen trevlig överraskning.
- Hola, sa de glatt.
- Hola, svarade jag och såg nog oerhört förvirrad ut.

Det där är blanketten, inte det faktiska padrón-papperet för det är vitt.

Sedan frågade de efter empadronamiento, de där papperen som visar att vi är skrivna i kommunen och på rätt adresss. Jag bad dem vänta där i dörren medan jag nervöst och stressad rusade in för att hämta Tjocka Pärmen och väste i förbifarten till mannen min att polisen var här och ville ha våra papper. Som tur är vet jag exakt var pärmen är med alla viktiga dokument så det gick ju fort. Med pärmen i handen och mannen min i släptåg gick jag tillbaka till dörren och letade upp plastfickan med de efterfrågade papperen.

De frågade hur många som bor här och vi svarade tre.
- Ni två? frågade en av poliserna.
- .
- Y su hijo, fyllde den andre polisen i och visade med handen längden på ett barn i femårsåldern.
- Sí, nuestro hijo, sa jag och visade med handen en bit ovanför mitt huvud. Sonen har vuxit en bit igen, nu får jag nästan titta uppåt.

Poliserna skrattade och frågade om vi hyrde och hur länge vi bott här, de ville se pass men det räckte med de gröna residencia-korten med NIE på som jag raskt kunde bläddra fram i pärmen. Dessa kort fotograferades av, med fel adress och allt. Så jag passade på att fråga om vi måste skaffa nya kort. Och ja, det måste vi. Jag suckade och gnällde lite över att vi måste krångla med det och betala för dem också men poliserna sa att nej, det kostar inget att ändra. Vi måste däremot boka tid och göra det snarast och sedan sa poliserna något om nästa torsdag som jag inte riktigt fattade men jag vinkade glatt hejdå till dem när de gick.

Jag stängde dörren och mannen min och jag tittade på varandra.
- Vad var det där för något? Vad ville de egentligen?
- Ingen aning ...

Sedan satte spekulationerna igång.

En teori var att de verkligen kollade dessa padrón för kommunerna får bidrag från staten för antalet skrivna i kommun. Många - framför allt de som inte är spanjorer - missar att ändra eller skriva ut sig när de flyttar och då får kommunen pengar de inte ska ha. Man kan ju tycka att det borde vara kommunfolk som gör denna kontroll, polisen borde ha bättre saker för sig, men de får nog inte knacka på dörrar och be om dessa papper så därför måste polisen göra det.

En annan teori var att de egentligen letade efter en av de tidigare hyresgästerna som vi sett det har kommit en del konstiga brev till. Dessa brev har vi lämnat tillbaka till postgubben och meddelat att den där engelsmannen bor inte här längre.

Den tredje teorin var en fråga som snabbt studsade in och ut ur huvudet: var det verkligen poliser? Jo, det stod ju en bil och allt utanför. Men det kändes liksom olustigt. Varför kommer de till oss som är så attans lydiga och gör allt som man ska? De som struntar i registreringar och allt, de får ju aldrig något trassel ...

Efter en del tittande på internet så hittade mannen min en liten kommentar om att på vissa ställen kommer polisen faktiskt och knackar på för att kontrollera att padrón stämmer. Så OK, nu bestämmer vi oss för att det var så det var. Nu lägger vi det här bakom oss. Avslutat.


Ja, förutom en sak då. Vi fick då den där sparken i häcken om nu måste vi nu omedelbums ta tag i de där attans gröna korten, de som jag brukar kalla för residencia-korten. Hur det går till med det lär det väl komma ett inlägg om i en inte alltför avlägsen framtid.

lördag 3 februari 2018

Lördagsgodis 2018 vecka 5

Det blir visst en godisbit efter middagen idag! Tre små korta men åh så goda!



Godisbit nr 1
Överlevnad! Kamelian jag fick av mamma och pappa för exakt ett år och en dag sedan har mängder med knoppar, fyra har börjat bekänna färg. Hoppas att de inte faller av!

Hur kan jag minnas datumet? Jo, det var ju i går som pappa fyllde jämna år och vi var på el viveros nära oss och köpte en blomma till honom. Och till mig. Grattis till pappsingen!


Godisbit nr 2
Värmande alster! Förra året när mamma och pappa kom hit hade mamma med sig "sockor" till mig som hon köpt av någon kvinna, har för mig att det var något välgörenhetsmässigt.

Alltså, de är inte vackra. Men de är så otroligt charmerande! Och väldigt mysiga att ha på sig när det är ruggigt ute och man kryper upp i soffan. Dessutom så matchar de nagellacket jag har just nu. :D

Godisbit nr 3
Överraskande WhatsApp-meddelanden! En av mina kusiner ska komma till våra breddgrader om någon vecka och frågade om vi ville träffas. Självklart! Vad roligt!