En bock kan i alla fall sättas dit: sonen är antagen vid Svenska Skolan i Fuengirola!
Hur är det då att rycka upp en nioåring med rötterna? Helt ärligt, med blandade känslor... Men möjligheterna är större än riskerna, känns det som. Tänk bara: bada varje dag (perfekt att slänga ur sig när sonen blir lite låg), ett nytt språk, en massa god mat, lära sig nya kulturer! Det negativa är ju att lämna det välkända, kompisarna i klassen och det absolut tyngsta: mormor och morfar.
Farmor har flyttat tillbaka till sitt hemland för några veckor sedan så just nu känns det lite som att vi sprids för vinden... Jobbigt.
Men det är ju bara att konstatera: världen har krympt! Morfar (min älskade pappa, alltså!) sa att nu måste han ju installera Skype och mormor (min älskade mamma!) sa att "Jamen, det är ju i alla fall inte Australien". Deras kommentarer på en situation de egentligen inte riktigt gillar - dottern med familj flyttar till annat land.
Och så är det ju så, man kan faktiskt komma hem samma dag om det är så att man måste (gu' förbjude), man kan titta på varandra via Skype (el liknande), vi kommer så klart att åka hem och jag förutsätter att familjen kommer att hälsa på. Farmor har redan bokat in julen i Spanien. :) Vi får väl se...
I heard it through the grapevine... att det är fler ifrån norra Storstockholm vars barn ska börja i Svenska Skolan i höst. Hör mer än gärna av er!
Världen ÄR liten och det kommer att gå så bra för er alla! ☺
SvaraRaderaTack Maria!
SvaraRaderaSom jag sa - och verkligen menar! - så önskar jag att du börjat tidigare! Kram!
Jag kan inte annat än att hålla med! Kram
RaderaMin dotter kom till Sverige när hon var 9 och kunde ingen svenska. Det gick bra till att börja med, hon gick i en central skola i en stor Stockholms förort, där det fanns förutom svenska åkså några finska barn. (Det var i mitten av 70talet, innan dens stora invandringvågen som kom 15 år senare). Tyvärr gjorde vi misstaget och köpte en villa vid Trälhavet och hon fick gå i byskola, där hon blev trakasserad så till den grad att efter två år flyttade vi till Kalifornien och allt gick bra.
SvaraRaderaua! Inga skräckhistorier, tack! Men jag hoppas verkligen att skolorna har en bättre framförhållning vad gäller mobbning än vad de hade på 70-talet (när jag började min skoltid). Jag hoppas att hon trots allt mår bra idag, din dotter!
Radera