Att ta sig fram i Belgrad

Semester i Serbien del 5

De allmänna kommunikationerna i Belgrad är riktigt bra, tycker jag. Väntandet får man stå ut med i alla länder. Det finns bussar, spårvagnar, busspårvagn (eller vad det heter, det är buss med tråd på taket), tåg och så klart mängder med taxibilar. Det finns även mängder med andra bilar så hyra bil och köra inne i Belgrad är inte det första jag tänker göra för då är risken att det blir det sista.

Spårvagn vid busstationen i Banovo Brdo

Svärmor köpte oss ett femdagarskort, det kostade 1140 RSD per styck (sonen som är skolbarn åker gratis), dvs knappt 80 kronor, och för det kunde vi åka hur mycket vi ville under dessa dagarna. Nu ville vi inte alltid det utan tog taxi istället för det är ju onekligen smidigare och det är inte vidare värst upplyftande att stå och vänta på ett speciellt bussnummer när det är över 30 grader, stekande sol och svetten rinner så pass att man kan vrida ur klänningen. Och nej, det är ingen överdrift. (Nästa gång jag åker till Serbien ska jag ha en riktig snusnäsduk i handväskan!)

Spårvagn av äldre modell

 
Taxi är inte så dyrt (det är billigare än i Spanien) och bilarna kommer i alla möjliga märken, modeller och skick. Jag har aldrig åkt i så varierande skick! Ena gången är det en sprillans ny Mercedes medan det nästa gång är en bil jag inte kan definiera. Jag är glad så länge det finns säkerhetsbälten och fungerande broms - ibland var jag osäker på det senare, ibland fick vi leta efter det förra.

Tror det var länge sedan han städade i sin taxi.

Dessutom undrar jag om han inte bodde i den ...

Vi hade även vår privattaxi! Svärmor hade fixat med sin snälle "hustomte", Simon, att han skulle skjutsa oss då svärmors hus ligger ute på landet utanför Belgrad. Det var han som körde oss till och från flygplatsen samt körde oss till den stora busstationen där vi kunde ta oss vidare. Han kom i lite olika bilar, mest var det en vit Renault som var väl använd men OK trots alla lampor om service och underhåll som blinkade i panelen. En dag kom han dock i en bil som vi vägrade att åka i igen för den saknade bland annat säkerhetsbälten. Simon körde visserligen lugnt och försiktigt men det fanns ju fler förare på vägen och med tanke på hur fordonen framförs (som i Spanien eller möjligen värre) så vill jag gärna ha säkerhetsbälten. Ja, lite nojig är jag. Och mannen min med.

Nej. Inte en gång till.

Under den vecka vi var i Serbien så satte jag mig alltid på samma ställe i bilen oavsett bil, dvs bakom föraren. Det bara blev så. Jag satte mig till rätta, letade efter säkerhetsbältet, spände fast mig, såg till att alla andra var fastspända (fick tjata lite på svärmor medan sonen hade svårt att klämma fast bältet ibland) och sedan satte jag vänster hand på ryggstödet framför mig och spjärnade emot i alla svängar under färden. Sista dagen tyckte min handled inte alls att jag skulle packa våra saker ned i resväskorna, den tyckte att nu fick det vara nog! Men hästbalsam (som Reparil och inte något för håret) och stödjande bandage fixade det.

Buss modell äldre.

Bussarna och spårvagnarna finns det både nya och äldre modeller av. Alla är helt OK men så klart är de nya mycket behagligare. På 93 av bussarna står det dessutom att de är en donation ifrån det japanska folket, de gavs till Serbien år 2003.

Nästa gång vi åker till Serbien tänker vi nog prova på att hyra en bil. Vi kommer ju inte att åka in i Belgrads centrum med den men man kan parkera i utkanten av staden och sedan ta de allmänna kommunikationerna vidare in till centrum. En egen bil gör att man lättare kan ta sig runt, titta runt mer ute på landsbygden, ta dagsturer och göra ny upptäckter!