Den stora flytten av den lilla bönsyrsan

Det är konstigt hur man upptäcker vissa saker. Det här gången var det en liten rackarns bönsyrsa som satt på duschstången vid poolen. 

Där satt den och bad om att det skulle flyga förbi lite mat i lämplig storlek.
- Stackare, tänkte jag. Det kommer dröja!

 

Så jag bröt av ett skott från hibiskusen, fylld med svarta löss - äckel för mig men mums för syrsan.
- Här! Maten är serverad!

En stund senare satt bönsyrsan på den lilla kvisten, den fick även lite skydd för det är ju ändå så att den är ju en länk i matkedjan. Dagen efter bytte jag ut kvisten mot en ny fräsch eftersom den slokade väldigt. Hibiskuskvisten, alltså.

Men sedan kom mannen min och sa att där kan den ju inte sitta i längden. Han skulle bada och använda duschen och det gick ju inte med bönsyrserestaurangen på duschstången. Så med ett blad försökte jag förflytta den men syrsan tyckte annorlunda och klev upp på mitt finger! Öh .... hjälp ...?

- Hämta kameran! sa jag till mannen min som fotade mitt finger dekorerat med den lilla krabaten. Udda! Kändes knappt att den satt där.

Men där kunde den ju inte heller sitta. Var skulle jag sätta den? Skulle kunna sätta den i hibiskusen men där är så mycket myror och tusesntals myror mot en liten bönsyrsa? Nä. Det är syrsan jag vill ge mat, inte myrorna.Olivträdet! Det är också fyllt med kryp jag inte vill ha. Det är inte bara en middag utan hel buffé för en hungrig liten bönsyrsa.

Så där kröp den runt, jag titta och letade efter den varje dag. Men en dag kunde jag inte hitta den och blev lite ledsen. Det är ju en del spindlar i det där lilla olivträdet också, glupska rovdjur de med och frågan är vem som skulle vinna den kampen. Med en pinne tog jag bort allt spindelnät jag kunde hitta, några spindlar hamnade i blomman under också, tror jag.

Dagen efter hittade jag bönsyrsan igen! Puh! Den hade inte blivit spindelmat.

Det ljust beige tingesten i mitten på bilden gjorde mig förbryllad.
Det vita uppe till vänster gör mig mest förbannad: ullöss. Må de ätas upp!

I söndags blev jag ändå lite orolig! Det har blivit som en liten grej att försöka lokalisera bönsyrsan. De är så svåra att se trots att de är mitt framför en! Den här dagen vad som var mitt framför mig var något som var helt torrt, fladdrande i vinden. Som ett skal. Åh nej, har spindlarna ändå kommit åt den?! Eller vänta ... ömsar de skinn? Google-google-google ... och jovisst ömsar de skinn. Tillbaka till olivträdet för att titta, titta, titta ...

... titta där! Där sitter den! Och jo, visst är den lite större! Kanske. Den verkar i alla fall trivas i olivträdet eftersom den är kvar där. Eller så kan den inte ta sig därifrån.

Gemsweekly Photochallenge 2021 nr 3 - Resa

Jag backade ut från parkeringsplatsen medan jag vred på ratten. Långsamt körde jag sedan framåt och höll koll på kvinnan som gick parallellt med bilen. Plötsligt stannade hon och tittade med lite rynkad panna på bilens vänstra framdäck. Hon tittade på mig där inne i bilen, som att hon ville något så jag vevade ned rutan.

Med mask och flera meters avstånd var det inte lätt att höra vad hon sa medan bilens motor var i gång. Men jag hörde att hon sa något om animal och sedan viftade hon åt mig som att allt var OK. Så jag körde hem, tänkte att "Puh! Inte punka i alla fall!".

Väl hemma klev jag ur bilen och tog mig en titt där på däcket för jag hade ju suttit och funderat på vad det var kvinnan så förbryllad tittat på.

Hu, vad var det för något stort? Ser inte så trevlig ut, som en fet brun larv eller något. Men sedan såg jag ju de tunna spindliga benen. En bönsyrsa!

Den hängde tydligen med mig på min shoppingrunda, jag som passade på att köra lite extra rundor för att motionera bilen och dess trötta batterier.

Med en lång kvist jag hittade på trottoaren petade jag på bönsyrsan och den greppade med sin ena framarm om kvisten. Den andra höll den krampaktigt tag där i hjulhusets kant. Det är starka kryp, minsann! Med försiktighet lyckades jag lirka bort greppet i bilen så att den endast höll sig i kvisten. Kvist och kryp satte jag sedan i busken intill, hos grannen mitt emot.

Det här är första gången jag ser en brun bönsyrsa. Ja, om man inte räknar med det lilla fnaset under citronträdet. Men det är andra gången jag har med mig en fripassagerare.

Jag tror inte att den stora bruna bönsyrsan hade tänkt sig ut och resa i dag. Eller någon annan dag i livet.

📷

Detta är min personliga tolkning av Gemsweekly Photochallenge med verb.
Klicka gärna på länken, där visas de andra deltagarnas tolkning i text och/eller bild av samma ord.

Jag samlar mina bidrag under etikett Gemsweekly Photochallenge

En stilla bön

Vi gick i dag sent på eftermiddagen upp till poolen, placerade ut våra handdukar på solsängarna och la oss i de sista värmande och brännande strålarna.
- Öh! Vad är det där? säger jag då jag min vana trogen ser ut över staketet och den underbara utsikten. Jag reser mig upp och går försiktigt närmare en av stolparna i staketet.

Där - högst upp på pelaren, likt en scen ur någon Karate Kid-film - sitter det en bönsyrsa!

Har du någonsin sett en bönsyrsa? Jag menar då inte i en bok eller på tv, utan riktigt nära? Det är en lite märklig upplevelse. Bönsyrsan kan nämligen vrida på sitt huvud vilket är inget man tänker på annars när man tänker på myror, spindlar och bärfisar (jag tror inte att de kan det). Men detta kryp gör alltså det. Kryp och kryp, det mäter ca 10 cm ... Men i alla fall, när jag med kameraläget på mobilen i högsta hugg närmade mig denna syrsa som i eget majestät satt på staketstolpen riktad mot den nedåtgående solen så vred den på sitt huvud och följde mig med blicken.

Mycket märklig upplevelse ...

Lördagsgodis 2021 vecka 23

Tänka sig! Här kommer det en liten skål med godis och det har bara gått en vecka sedan den förra!

Godisbit nr 1
Så söt! En liten bönsyrsa hade satt sig på ett rätt dumt ställe så jag tog ett blad från hibiskusen att peta med för att förflytta den. Men bönsyrsan klev upp på mitt finger istället. Hade den varit fullvuxen hade jag inte riktigt varit lugn men den här lilla var ju ingen fara. Så söt!

Där satt vi och väntade på vår tur vid Palacio de Congrecos i Torremolinos

Godisbit nr 2
Spruta nr 1 avklarad! Oj, så vi har diskuterat det här med vaccinationen mot Covid-19. När vi väl bestämt oss så var det enkelt att i förra veckan boka tid via appen Salud Responde, välja en av tiderna - fanns hur många som helst! - och sedan kavla upp ärmen tidigt på måndagsmorgonen. För mig kändes Pfizer-sticket inte alls, jag har möjligen haft lite huvudvärk efteråt (vilket även kan bero på att man sitter för länge vid datorn också) och armen kändes som ett blåmärke vid stickområdet. Det var väl det ungefär. Mannen min sa att hans stick gjorde ont och han har haft lite känningar i hela kroppen men inte varit direkt sjuk med feber eller så. Blåmärkeskänslan hade han också. Den 29:e är det dags för påfyllningsdosen.

Godisbiten är inte sprutan eller vaccinationen utan att den helt enkelt är tagen och det flöt på.

Godisbit nr 3
Snabbt besök på kommunkontoret! Man har ju alltid lite vånda innan man ska göra något byråkratirelaterat här i Spanien. Det brukar ta tid, det brukar vara otrevligt, det brukar tvingas bli ett återbesök för att ... Ja, för att de säger det. Men gårdagens besök var bara ett leende i jämförelse med tidigare erfarenheter. Jodå, spanjorerna kan om de vill.

Godisbit nr 4
Sommarvädret har kommit! Äntligen har det blivit stadigare och varmare, poolen används dagligen och det är verkligen en njutning att bara kunna resa sig upp efter dagens jobb och inom några minuter ta sig ett dopp. Riktigt lyxigt!

Dags att dra i gång grillen!

Kryp - del 2

Jag klippte bort kvistar och torra blommor på bouganvillean, trillingblomman, och sonen hjälpte mig att bära upp det avklippta till sopstationen tillsammans med solsängen som kalvade. Jag tog sedan tag i sopborsten för att under citronträdet sopa upp det som spritts i den varma kvällsvinden. Doften från La Dama de Noche, nattjasmin, hängde tung i luften.

Av någon orsak fastnade blicken på en torkad blomma, ett fnas, som satt där på stenplattan under citronträdet. Ju mer jag tittade insåg jag att det var verkligen något som satt - eller stod - där, inte något som låg och skräpade. Inget torkat blomfnas.

- Kom! ropade jag till sonen samtidigt som jag hämtade mobiltelefonen för att kunna ta några foton. Om det gick, det var ju så litet. Vad det nu var.

Jag la en sten intill. Stenen var ca 1 cm så då ser man tydligt hur litet fnaset var. Förstår fortfarande inte hur jag ens kunnat få syn på det.

Två kort togs med blixt och när jag zoomade in på fnaset dök detta upp på mobilens skärm. (Klicka gärna på bilderna så blir de lite större.)

- Hej! Vad du nu är för något!
Och nej, jag vill inte ha dig på min mobiltelefon! Hoppa ned!

Det ser precis ut som en yttepytte bönsyrsa. Kanske det är en bönsyrsenymf, alltså stadiet efter larv? Kanske den en gång kommer att sitta och be den med?

I dag ligger det åter drivor med rosa torra blommor överallt. Och jag håller med Naira, hon som vi hyrde av: It's dirty! Dags att ta fram sopborsten igen.

Den omtyckta rosenbusken

Inklämd mellan hibiskusen och den där suckulenta saken (som jag aldrig minns namnet på*) står den fina rosenbusken. Det finns nästan alltid en ros på gång på den förutom när jag klippt ned den men så här års har den mängder med stora vackra och otroligt väldoftande röda rosor! Fler blir det, knopparna är många.

Svärmor älskade den här rosen! De två gånger hon hälsade på här så var den i full blom. Hon tog med sig en stickling men jag tror inte det blev något med den. Jag har i år sparat ett nypon (röda pilen), ska se om jag kan få liv i något frö och hur den rosen blir. Man kan nämligen inte lita på att den frösådde bli lik sin förälder.

När jag står där och snosar på blommorna blir jag medveten om att jag är inte ensam om att gilla denna buske! Kan ni på bilden ovan se vad jag har fått syn på?

Om jag går lite närmare då? Ser ni nu?

En bönsyrsa! Eller två, till och med! För medan den ena gömde sig där i bladverket så tronade den den andra uppe på den vackert röda rosen!

Jag tycker de är så himla häftiga! Innan vi reste till Serbien så hittade jag en liten en sittandes i en pelargon, den var kanske tre centimeter stor. Krukan med pelargoner ställde jag ju sedan ned på gräsmattan för bevattningen så kanske är det en av dessa som vuxit till sig lite? Dessa är kanske en sex centimeter stora (kroppen).

Det är inte första gången vi ser bönsyrsor här i Spanien, vi har haft någon enstaka i trädgården förut. Mest minns jag den första jag såg, men även det lilla fnaset.

*) Det är en Euphorbia tirucalli, en törel som på engelska mycket passande kallas för Pencil tree.

Fripassagerare

Jag gick ut till bilen. Av någon anledning kastade jag en blick utmed bilens sida ...

 Vad i hela friden är det för grönt som sitter där?

Tittut!

En bönsyrsa! I hjulhuset?! Vad har den där att göra?

Jag gick förbi den och den vred sitt huvud så det hela tiden var riktat mot mig (fascinerande!). Jag hittade en lång ruska, en avklippt gren från lampborstbusken. Jag petade försiktigt för att få bort syrsan, eller ännu hellre upp på ruskan, oskadd. Men nä, istället backade den längre in i hjulhuset. Vad sjutton! Hade någon gått förbi just då måste de ha undrat vad jag sysslade med där jag satt på huk vid bilens däck och svor. På svenska, visserligen men svordomar är ganska internationella i tonläget.

Till slut fick jag den att komma fram från hjulhuset. Men då började den försöka att kliva upp på den stängda bildörren. Och tänka sig, med sina mysko fötter fick den grepp i lacken! Men jag lockade/petade med ruskan med dess torra löv och äntligen fick jag över den!

Glad kunde jag sträcka ruskan mot dess förra boplats så att bönsyrsan kunde kliva in bland lampborstens färska blad. Där satte den sig tillrätta. Puh!

En stund senare försökte jag se hur det gick för den men då var den borta. Därmed inte sagt att den förflyttat sig till en annan buske, jag kunde bara inte se den. De är riktigt svåra att se, även om man vet precis var de är! Det vet jag ju sedan tidigare.

Roliga kryp!