Den stora flytten av den lilla bönsyrsan

Det är konstigt hur man upptäcker vissa saker. Det här gången var det en liten rackarns bönsyrsa som satt på duschstången vid poolen. 

Där satt den och bad om att det skulle flyga förbi lite mat i lämplig storlek.
- Stackare, tänkte jag. Det kommer dröja!

 

Så jag bröt av ett skott från hibiskusen, fylld med svarta löss - äckel för mig men mums för syrsan.
- Här! Maten är serverad!

En stund senare satt bönsyrsan på den lilla kvisten, den fick även lite skydd för det är ju ändå så att den är ju en länk i matkedjan. Dagen efter bytte jag ut kvisten mot en ny fräsch eftersom den slokade väldigt. Hibiskuskvisten, alltså.

Men sedan kom mannen min och sa att där kan den ju inte sitta i längden. Han skulle bada och använda duschen och det gick ju inte med bönsyrserestaurangen på duschstången. Så med ett blad försökte jag förflytta den men syrsan tyckte annorlunda och klev upp på mitt finger! Öh .... hjälp ...?

- Hämta kameran! sa jag till mannen min som fotade mitt finger dekorerat med den lilla krabaten. Udda! Kändes knappt att den satt där.

Men där kunde den ju inte heller sitta. Var skulle jag sätta den? Skulle kunna sätta den i hibiskusen men där är så mycket myror och tusesntals myror mot en liten bönsyrsa? Nä. Det är syrsan jag vill ge mat, inte myrorna.Olivträdet! Det är också fyllt med kryp jag inte vill ha. Det är inte bara en middag utan hel buffé för en hungrig liten bönsyrsa.

Så där kröp den runt, jag titta och letade efter den varje dag. Men en dag kunde jag inte hitta den och blev lite ledsen. Det är ju en del spindlar i det där lilla olivträdet också, glupska rovdjur de med och frågan är vem som skulle vinna den kampen. Med en pinne tog jag bort allt spindelnät jag kunde hitta, några spindlar hamnade i blomman under också, tror jag.

Dagen efter hittade jag bönsyrsan igen! Puh! Den hade inte blivit spindelmat.

Det ljust beige tingesten i mitten på bilden gjorde mig förbryllad.
Det vita uppe till vänster gör mig mest förbannad: ullöss. Må de ätas upp!

I söndags blev jag ändå lite orolig! Det har blivit som en liten grej att försöka lokalisera bönsyrsan. De är så svåra att se trots att de är mitt framför en! Den här dagen vad som var mitt framför mig var något som var helt torrt, fladdrande i vinden. Som ett skal. Åh nej, har spindlarna ändå kommit åt den?! Eller vänta ... ömsar de skinn? Google-google-google ... och jovisst ömsar de skinn. Tillbaka till olivträdet för att titta, titta, titta ...

... titta där! Där sitter den! Och jo, visst är den lite större! Kanske. Den verkar i alla fall trivas i olivträdet eftersom den är kvar där. Eller så kan den inte ta sig därifrån.