En bottentopp

Mannen min och jag var och handlade på Carrefour. När han är med har det en tendens till att hamna lite extra godsaker i varukorgen, samma sak om sonen är med. Den här gången var det en förpackning med kokostoppar. Mannen min älskar kokos, sololja med kokosdoft ger honom något drömskt i blicken. Jag gillar också kokos men drar gränsen vid att lukta som en kokosnöt.

Kokostopparna var det, ja. Förpackningen fick följa med hem och genast öppnades den och mannen stoppade den lilla kokostoppen i mun. Hans uppsyn ändrades fort från förväntan till vämjelse. Jag smakade också en och kunde bara hålla med, de var inte goda!
- Sonen kommer kanske äta dem, sa jag och la på locket till senare.
Sonen tog en, sedan var det nog. Det säger mycket för han ratar sällan något med socker i!
- De kanske är godare med en kopp kaffe, sa jag och provade det.

Nu ligger förpackningen med innehåll i sopkorgen. Vi gav kokostopparna en riktig chans men känner oss lurade. De ser ju så goda ut! Och så smakar de ... på det där sättet!

Spanjorerna får ursäkta men nej, dulces, sötsaker, är inte deras starkaste kort. Visst finns det spanska bakverk som är riktigt goda, vi gillar den traditionsfyllda roscón vid jul och det finns mumsiga choklad- eller vaniljkrämsfyllda avlånga munkar, pepitos de crema. Men oavsett om vi varit på ett riktigt kondis eller vid matbutikens lockande hyllor med kakor och andra bakverk så smakar det inte som det ser ut att smaka. Man skulle kunna tro att vi har lärt oss efter att ha bott i Spanien i sex år. Jag är tveksam till om vi kommer göra det, mer konstigheter lär hamna i soporna.

Nu ska jag borsta tänderna, vilken eftersmak jag har av den där kokostoppen ...