Känns konstigt

Lånad från Norwegian

Ja, det känns verkligen konstigt. Väskan är packad (nåja, nästan i alla fall) inför morgondag. Imorgon ska sonen och jag sätta oss på planet och åka hem till mamma och pappa/mormor och morfar. Mannen min stannar hemma och jobbar.

Det känns verkligen jättekonstigt! Nästan lite nervöst. Vet att det kanske låter fjantigt, men i alla fall...

* Jag har aldrig rest så långt själv (sonen är helt mitt ansvar).
* Jag ska själv hitta reda på rätt flygplan att sätta oss på och får vår väska med oss.
* Mannen min och jag har aldrig varit så länge/långt ifrån varandra under de 27 år vi varit tillsammans.
* Kommer vi frysa när vi kommer till Sverige? Det är ju ca tio grader svalare där.
* Kommer det kännas konstigt att komma hem? Eller helt naturligt?
* Hur kommer det kännas att åka tillbaka?

Det är inte så många dagar vi kommer att vara hemma i Sverige och även om vi inte har planerat så mycket så är det ändå fullt.

En dag kommer att gå åt att hämta saker ur magasineringen i Norrtälje (LEGO, sällskapsspel vi saknar, några utvalda filmer och böcker som inte går att få tag i på annat sätt). En dag går väl åt nostalgishopping (kaviar, "mitt" té, fruktkräm på påse och andra lyx- och livsnödvändigheter), en dag är vikt åt mina bröder och den utökade familjen, en dag har vi lovat sonen en tripp till TomTits i Södertälje och det ser jag också fram emot eftersom jag aldrig varit där.
Jag skulle vilja hinna med en skogspromenad också... Hur är svampläget i år, tro?

Dagarna är nästan fyllda...

Mannen min då? Kyl och frys är fyllda med mat, han kommer jobba ostört och få massor med saker gjorda, han har hela poolen för sig själv, ingen som ockuperar nätverket och får det att lägga av.

Han kommer att ha det så bra så, ingen som tjatar eller gör honom irriterad. Men mest av allt kommer han sakna oss precis som vi kommer sakna honom.

Jag säger ju det, det känns jättekonstigt!