Den gröna flygande invasionen

Den som har varit i städerna kring Costa del Sol har säkert hört att kring vissa träd är det ett väldigt oljud ifrån fåglarna. Ljudet är långt ifrån den vackert drillande fågeln som sitter och sjunger på morgonkvisten, den där fågeln som sjunger så vackert och högt att man klockan tre på morgonen får en att nästan treva efter en pistol eller slangbella - om man haft någon.

Nej, det är inte några näktergalar eller trastar som snabbt flyger förbi med den blå himlen som bakgrund. Oljudet kommer heller inte från en ensam fågel, det kommer från en hel koloni med parakiter, närmare bestämt munkparakiten, Myiopsitta monachus.

Den gröna munkparakiten kommer ursprungligen från Sydamerika och sågs först i Barcelona 1975. Troligen har fåglarna flytt fångenskap eller så har de helt enkelt bara släppts ut av folk som tröttnat på dem och oljudet. En berättelse är att de flydde fångenskap från ett förlist fartyg på väg till Spanien och att de fann sig till rätta här. Och till rätta har de verkligen funnit sig! Denna typen av berättelse verkar finnas vid alla områden där det finns munkparakitkolonier: "De vilda papegojornas historia i Bryssel började 1974. En fågelhandlare i kvarteren hade blivit gammal och skröplig. Innan han slog igen butiken släppte han ut tolv papegojpar ur sina burar."  (Aftonbladet)

Bild lånad från The Spruce Pets

Munkparakiten är ca 30 cm stor, väger 140 g och lever i cirka 15 år. Fågeln är den enda papegojan som bygger sina egna bon av kvistar högt uppe i palmernas och eukalyptusträdens kronor. Bona är "flerfamiljshus" med egna ingångar, och där lägger honan - som ser likadan ut som hanen - omkring fem ägg (varierande uppgifter) och efter 24 - 26 dagar har de vuxna fullt sjå med att mätta familjens munnar, så pass att andra familjemedlemmar rycker in och hjälper till på bästa spanska maner. Munkparakiten är primärt en fröätare och lär sig fort hur den ska äta olika slags frön. Fågeln är dock inte främmande inför att äta frukt, trädskott och blommor samt en och annan insekt och larv.

Där vid pilarna sitter det fåglar och lugnt tittar ut ur sina lägenheter. Så sött!

Fågeln är mycket intelligent och social och uppskattas därför som tamfågel - skränandet till trots. På engelska kallas den som tamfågel för Quaker Parrot. Den har lätt för att lära sig härma ord och andra ljud, den utvecklar till och med dialekter beroende på var i världen den bor. Den är rolig och trevlig i sin bur och öppnar man burdörren så kommer den tillbaka även om den får flyga fritt en stund. Oftast, i alla fall. Det finns ju alltid någon som inte gör det och därav problemsituationen med de stora kolonierna på Costa del Sol och andra områden i Spanien. Egentligen inte bara Spanien, den finns i stora delar av Europa och USA. Därför är det numer inte tillåtet i ett flertal länder, som till exempel Spanien, att ha denna fågel som tamfågel i bur.

Så ska man låta den vara där i det vilda där den egentligen inte hör hemma? Att ta reda på om den är invasiv eller inte, alltså om den skadar den lokala floran och faunan, var inte lätt att ta reda på eftersom det beror på vem man ska lita och lyssna på. I Spanien klassas fågeln av myndigheter som invasiv. Vissa hävdar dock att även om de är många så stör de varken växt- eller djurliv (förutom en del tvåbenta djur som störs av oväsendet) medan andra hävdar att de är väldigt invasiva, skrämmer bort andra fåglar som faktiskt hör hemma här samt att den ger sig på trädens unga skott och därmed skadar träd. I städer skapar de problem för att de smutsar ned och låter, kommer de ut på landet kan de ge sig på böndernas skördar av solrosfrön, persikor, aprikoser och annat gott vi människor också vill ha.

I många städer har man de senaste åren försök att göra sig av med fåglarna på olika sätt. Fånga dem med nät och avliva är en metod men det är ineffektivt, stressande för fåglarna och dessutom kostsamt. I Zaragoza utsedde de en man som varje dag, framför allt under häckningen, gick runt och sköt ihjäl fåglarna. Detta var en framgångsrik metod och där är beståndet med munkparasi ... munkparakiter borta eller i alla fall mycket decimerat.

Fotona som jag visar här är tagna vid sjukhuset i Torremolinos när vi var där för ett besök hos en ryggspecialist i slutet av juni. Oväsendet var öronbedövande och jag hoppas bara att de patienter som hade rum emot dessa träd fann dem underhållande.
 

Vi har några som bor i närheten här där vi bor och de skränar förbi i hög hastighet. Ibland har man nästan fått ducka för dem, de flyger oftast i par eller fler och snabba är de!

Hittade en film på ett gäng där de äter på gräsmattan. (O-)ljuden hörs lite.

Ornitologer ser dem inte som invasiva utan som introducerade djur i Spanien. Av många (= besökande) är de ett uppskattat inslag i stadsbilden. Oss stör de inte så mycket men jag skulle inte vilja ha dem boendes i trädgården, hur charmiga de än är.

För charmiga, det är de!