Den här ska jag leva på läääänge!

I går packade vi in alla våra pinaler en sista gång för att ta oss den sista sträckan ned från Alicante till lägenheten vi hyr i Elviria. När vi kört en bit, närmare bestämt när vi kom till Murcia efter en timmes bilfärd, började mannen min klappa sig på byxfickorna på shortsen, mer desperat för varje klapp.
- Var är min mobiltelefon?!

Vi letade runt lite hastigt, ingen telefon hittades. Jag ringde på numret, ingen ringsignal hördes. Telefonen är alltså inte i bilen. Frågan är bara VAR den är nu. Kvar i hotellrummet vi checkat ut från? Garaget? Hotellrestaurangen? I någon annans byxficka? Jag gjorde mig beredd att ringa hotellet för att fråga om den hittats men först hittade vi en parkering och stannade där för att dubbelkolla så den inte låg i bilen i alla fall, ringsignalen var ju rätt lågt satt så vi kanske inte hade hört den.

Mannen min kliver ur, vänder sig om och utbrister "Det är inte sant!".

Där på taket ligger hans keps fastkilad mot takräcket (lasthållare heter det egentligen) och i kepsen ligger MOBILTELEFONEN! En timme har den legat där medan vi kört 120 km/h, svängt, bromsat, gasat...

Den här kommer jag att ta fram vid tillfälle när mannen min tycker att jag har gjort något klantigt. Var så säker!

Eller som mannen min sa efter ett tag när pulsen gått ned lite:
- Nu har du ju något att blogga om i alla fall...