Träslöjd? Inte egentligen

När barnen slutar skolan vid 15-tiden så står vi föräldrar där och väntar på att få ta med oss våra små begåvningar hem eller vidare, beroende på vad som står på planeringen. Det innebär ju att man ser alla som kommer ut på trappan med sina träslöjdsprojekt i händerna, det ena värre än det andra. Faktiskt.

Föräldrarna suckar uppgivet.
- Vad har du där?
- En skateboard, säger ungen och visar nöjd upp sin plankbit som mest ser ut som något från skräpbingen i träslöjden.
- Men du har ju redan gjort flera, garaget är fullt! Och du då? säger föräldern och tittar trött på det yngre syskonet.
- Den här ska jag hänga på dörren! säger barnet glatt och visar upp en träbit med två hål där ett snöre är fäst, på skylten står barnets namn skrivet med en blyertspenna.

Allt är oarbetat, inte tillstymmelse till märken efter en fil eller rasp, inga mjuka ytor av sandpapper. Vi andra står brevid och nickar instämmande, alla har vi varit med om det. Och är så trötta på det. Får de inte lära sig något på träslöjden?

Sonens alster - tving och allt!
Det är ett ställ till mobiltelefon eller platta
samt till hörlurarna. Smart!

För två veckor sedan kom sonen ut med fem plankor som satt ihop med två skruvar, en kojställning kallade han det för, 120 cm högt och lika brett. Tack för plankorna, tänkte jag. Virke är dyrt i Spanien. Men som slöjdprojekt duger det inte. Sonen blev skitsur för att jag tvingade honom skruva isär det, det hade inte gått in i bilen annars.

Inför nästa träslöjslektion hade jag sagt till honom vad jag förväntade mig: det får inte vara för stort, det ska vara välarbetat med rundade kanter och ytbehandlat på något sätt (målat, oljat, lackat...). För att ge honom inspiration visade jag honom en massa bilder jag sparat ihop på träalster som var enkla men vettiga. Och han lät sig inspireras!

Några timmar senare hämtar jag honom och ut kommer ungen med en ganska stor sak där tvingen sitter kvar! Inte en fil har varit i närheten, inte heller en pensel. Och jag blir sur och arg. Sur för att han inte lyssnar på mig, arg på slöjdläraren som inte lär barnen mer, som låter dem ta hem saker som inte är färdiga - limmet har inte ens torkat! Och arg på mig själv för jag blir sur på sonen som inte lyssnar.

Tänkte mig något sådant ...
(Bild lånad på Pinterest)

Jag minns min träslöjd i mellanstadiet. Jag snickrade smyckesskrin, en spegel med en liten hylla, en blompiedestal, en liten bokhylla, ett hörnskåp och massa småsaker. Vi fick arbeta med stämjärn, hyvel, raspar och sågar, vi fick prova på att emaljera, arbeta med läder, banka på mässing, slipa speglar. Vi fick prova på olika tekniker, helt enkelt. Inget av detta har sonen gjort! Och så som vi bor har vi inte möjligheten längre att göra det själva.

Eller kanske så här ...
(Bild lånad på Pinterest)

Så jag har skrivit ett surt mail till träslöjdsläraren på Svenska skolan i Fuengirola som jag inte har fått svar ifrån. Tror inte jag kommer få det heller, har hört han ska sluta så han bryr sig väl inte. Men jag har också informerat honom - och sonen - om att sonens alster kommer åka tillbaka nästa slöjddag för färdigställande. För det han har gjort så långt är bra, jättefint utfört och påhittigt.

Men det är inte klart! Inte på långa vägar!

Mannen min skrattade högt åt det här debacklet. Han håller med mig men tycker också att sonen har en lite elak mamma som skickar tillbaka alstren till skolan igen. :D