Kattdomesticering - del 3

- Hör ni katterna jama? sa mannen min där vi låg alla tre i sängen. Sonen hade kommit in till oss på söndagsmorgonen för att kolla om vi var vakna, det blev ett sent restaurangbesök kvällen innan.
- Ja, jag hör dem! sa sonen och sprang ut i trädgården.

- Jag tror det har ramlat ned en kattunge i poolen och den kommer inte upp! rapporterade han efter en kort stund.

Kackerlacksreaktion! Vi flög upp ur sängarna och ut i trädgården och tittade ned mot grannträdgården nedanför där kattfamiljen huserar. Och jodå, i den tomma poolen hörde vi hysteriska jamanden från minst en kattunge. Hjärtskärande! Brevid stod katten Alin och tittade ned.
- Den måste upp och det fort för det blir snart varmt! sa mannen min.

Jag som lekt med tanken att hoppa ned dit och plocka en katt eller två hade redan en nedklättingsväg klar i skallen medan de andra kom med andra alternativ.
- Jag tror de är hemma, det hänger tvätt ute, sa sonen och japp det gjorde det. Någon har alltså varit i huset i går i alla fall.

Då känns det liksom som att vi inte bara kan hoppa ned. Ny plan.

Sonen och jag tog våra sparkcyklar och sparkade iväg och ringde på deras port. Det är galler och murar så man kommer inte in i trädgården den vägen men det visste jag sedan tidigare sparkcykeltur. Ingen svarade dock på mina idoga knapptryckningar. Så vi sparkade hem igen. Jag skulle alltså få hoppa ned dit.

- Du ska bara plocka upp dem ur poolen, inte plocka med dem upp hit! förmanade mannen min mig och skrattade sedan åt min sura blick.

På med trädgårdshandskarna, kattklor är vassa saker. Sedan svingade jag benen över muren och hoppade ned (den väg jag sett ut). Jag gick runt huset medan jag ropade "Hallå!" för att visa att jag fanns där ifall någon trots allt var hemma. Nu när jag skriver det så vet jag faktiskt inte om jag ropade hallå, hello eller hola! Men det spelar ingen roll för det var ingen som svarade.

Nere i poolen var det inte en utan två kattungar! De försökte hysteriskt hoppa upp men de nådde bara halvvägs. Stackare! När jag hoppade ned tilll dem så blev de ännu räddare och sprang runt ännu mer, försökte nå ännu lite högre. Och gissa hur svåra de var att få tag i. Små katter som flyger runt som skottspolar och med mängder av syvassa klor och tänder! Jag fick tag i en och fick ur den ur poolen medan den fräste, morrade och mjauade högt. Nummer två hann på den sekunden den satt fast i mitt grepp sätta två sylvassa tänder i min tumme. Kattjäkel!

Jag kan säga att tanken på att gulla och ta med en eller två hem var som bortblåst! Jag var så koncentrerad på att bara få dem ur poolen. Trädgårdshandskarna räckte inte långt men vilken tur jag hade dem! Jag var glad för att det var små katter, en större katt i det tillståndet är farlig. Note to self: händer det igen, ta med en handduk eller kartong att fånga in med.

Innan jag klättrade upp hem igen ställde jag ned en plaststol så att de har något att hoppa upp på om det skulle hända igen. Jag hittade en stege hos grannen som jag lånade för att ta mig några meter upp till muren där mannen min räckte ut en hjälpande hand.

Jag har nu skrivit ett brev till grannen där jag förklarar varför det står en stol i poolen och stegen står flyttad. Lyckades med vår poolhåv lägga brevet (i en påse med några stenar som tyngd) på stegen så de borde se det.

Så. Känner mig nöjd. Lite spännande och jag fick hjälpa kissemissarna. Jag såg de två poolkatterna strax efter, de skuttade nära sin mamma hela tiden. De verkade må bra.

Sedan kunde vi gå in och äta lite söndagsfrukost.