- Excuse me... Har din son tränat judo förut?
- Ja, han höll på i tre år men det är några år sedan.
- Jaha, jag undrade just om han var en naturbegåvning eller om han tränat förut!
Jag skrattade. Det var för några judopass sedan som en hjälptränare var med. Han hjälpte för övrigt sonen sätta på sig den nya judodräkten första gången, den vuxna dräkten har en väldigt udda snörning i midjan medan barnmodellerna oftast bara har resår och en dragsko.
Men det var roligt att höra! Att även om det var 2,5 år sedan sonen senast tränade judo så sitter vissa fasthållningar och kast kvar någonstans där inne. Med sedan hade han ju två bra sensei, tränare, i Sverige, den ena är domare i världsklass.
Sensei visar nästan alltid de nya fasthållningarna och kasten på sonen inför gruppen. Han visar sedan på en annan också så att sonen får se men det är lustigt att det alltid är på sonen. Kanske för han är lika stor som sensei. Och japp, det är sonen som flyger där lekande lätt på animeringen.
Just nu har vi ställts inför ett lite bryderi. Det var det där med längd och vikt. Igen. Samma visa i Sverige. I gruppen finns det några som är nästan lika långa som sonen men det saknas nästan ändå en decimeter. I dag fick han träna först mot en av de längre men sedan mot en liten glad kille som räckte sonen ungefär till armbågen, möjligen armhålan. En stund senare drog sensei sonen åt sidan och pratade med honom, mannen min och jag satt på läktaren och förstod vartåt det barkade: nästa åldersgrupp.
Och japp. Det är vad sensei tycker, att sonen ska pröva på gruppen som börjar passet efter, det där de yngsta är 13 år. Sonen fyller 12 år på Nyårsdagen... Men det är ju det där med att i den grupp han går nu så går ju även de två klasskompisarna Herr Higuerón och Herr Málaga. Mannen min och jag är lite oense om förflyttningen även skulle gälla dem, de var inte med denna lektionen och kunde tolka. Som jag sa till mannen min: en andalusier (sensei) i en sal där ljudnivån är öronbedövande i kombination med några som är urusla på spanska (vi, så klart) = värdelöst.
Vi får se, måste nog fundera lite på hur vi ska göra med detta. Sonen måste nog också få smälta det lite. Risken är ju att han tappar lusten om han separeras från sina trygga kompisar redan nu, efter bara några veckor. Men han var i dag väldigt duktig som klarade passet utan dem då de inte var med. Han var lite nervös innan, det var en kall och svettig hand jag kramade om innan lektionen. Men det gick så klart otroligt bra! Duktiga killen!
 |
| Bild lånad från www.seiken.es |
Snart är det dags för gradering, då blir det ett vitt bälte där den andra halvan (längsledes) är gul. Inte ett gult med vitt, nej ett vitt med gult på, sa sonen bestämt. Det är viktigt, det där.
Stort GRATTIS till sonen! Han är inte bara duktig utan verkligen lång också. Men så skrev du ju att du själv mäter 1,76 meter å din man är troligen ännu längre så - generna finns ju där om man säger så. (Älskar långa killar. Som du vet så är min man 1,96 m!)
SvaraRaderaVad gäller sonens uppgradering till högre åldersklass så tycker jag att det är en fråga om hur "seriöst" han vill satsa. Är han ambitiös och vill nå "toppen" så är det ingen fråga om att han ska träna med de äldre tjejerna och pojkarna.
Tränar han bara för att det är skoj och vill vara med sina bästa kompisar så låt honom vara kvar i den gruppen han är nu. Frågan är ju såklart om han då tycker att det är tråkigt då han "grusar" allt motstånd.
Tycker nog att ni borde åtminstone testa en uppgradering till en högre åldersgrupp några gånger. Trivs sonen inte, kan han ju alltid gå tillbaka till de yngre.
Roligt förresten: min pappa var också född på nyårsdagen. Vilken raket alltså:-)
Det där är oerhört bra synpunkter! Just nu är vi glada över att han har kommit igång igen, att det är roligt, att det inte flamsas lika mycket som i Sverige (mognadsfråga, troligen). Hade vi satt honom i en ny grupp där inte klasskompisarna fanns så hade han nog i alla fall fått prova på. Just nu tycker vi båda att det viktiga är att han rör på sig och tyder det är kul. Och han får motstånd, även av de små då de kan ha bättre teknik.
RaderaJag tror vi avvaktar, kanske kan ta det efter jul eller så.
På nyår firar ALLA sonen med raketer!
Svar: Du borde ha tagit fram kameran illa kvickt när maken såg penismolnet. Min man brukar ju också peka ut saker ibland som han tycker borde hamna på bloggen. Å det första jag hämtar då är kameran. Ovärderligt bloggfoder i ditt fall. Förresten gillar jag din mans humor - ungefär som vår:-)))
SvaraRaderaMin mans humor är mycket tristare, jag skrattar åt mer saker och har därför roligare!
RaderaProblemet var att jag hann inte hämta kameran, den hann ändra form - det brukar ju bli så.
Läste det BP skrev och instämmer helt. Vad vill sonen? Jag har sett en del svenska barn träna judo, gymnastik, konståkning och simhopp med kinesiska barn och det är en helt annan sak. Men hur mycket vil man satsa och hur långt vill man nå.
SvaraRaderaVad är roligt och motiverande och stimulerande? Utmanande?
Språket löser sig ju. Och sedan är det resten...
Lycka till och det blir säkert bra hur som.
Jätteroligt för sonen att det går så bra.
Ja, det måste ju gå framåt för annars är det inte heller kul. Än så länge är det ju uppfräschning så det funkar ju bra. Och han tycker det är kul.
RaderaSedan får vi se!
Det där med kompisar och trygghet kan ju var väldigt viktigt så jag förstår dilemmat.
SvaraRaderaJa, särskilt när så mycket annat är så främmande. Det var ett stort steg i går när han var där utan sina klasskompisar.
RaderaVad roligt att det går så bra för sonen! Duktig grabb :-) Och jag kan bara instämma med kloka BP. Både vad det gäller sonen och det där med att ha kameran beredd i alla lägen ;-)
SvaraRaderaJa, jag får väl försöka förbättra mig med att ha kameran snabbare till hands,men moln rör sig fort, den hann "falla ned" innan.
RaderaOch ja, BP är så klok så!
Sen står det väl inte på förrän bältet blir svart ...
SvaraRaderaHaha, ja saker har en tendens till att emellanåt går hiskeligt fort!
RaderaSå roligt. Sonen har uppenbarligen fallenhet för judo när det bara sitter efter flera års uppehåll. Det blir väl till att följa hur bältena ändrar färg framledes.
SvaraRaderaJo, viss fallenhet verkar han ha. Han är precis som sina föräldrar ingen lagsportare. :)
RaderaOch jo, kan tänkas att det blir lite mer rapporter. Fast inte varje vecka.
Men så kul! Va roligt att sonen trivs, det är ju det viktigaste :-)
SvaraRaderaJo, visst är det så! Problemet blir ju när man ska ta reda på var han trivs/kommer att trivas bäst. Fast det är är bra som det är! Han är glad!
RaderaDet är roligt att barnen håller på med idrott och kompisarna är väldigt viktiga i den åldern. Min son spelade handboll förr. Han och en kamrat var längre än de andra och fick hoppa in och spela matcher med de äldre killarna.
SvaraRaderaDet viktigaste är att barnen har roligt.
Lotta
Ja, att de har roligt är viktigast. Fast det måste ju också ske framsteg annars kan de ju lika gärna göra något annat.
Radera