måndag 13 januari 2020

Gemsweekly Photochallenge vecka 3 - Tiger

Under nästan hela mitt liv har det bott minst en katt i mitt hem.

Det började med Pricken, en svart katt med en vit prick, tror jag. Den minns jag inget av, jag var för liten. Men pappa berättade att han en gång hittade Pricken borta vid fotbollsplan och det var alldeles för långt hemifrån så han plockade upp katten, stoppade honom innanför jackan och cyklade hem alltmedan Pricken klöste och jamade för han ville inte alls vara där inne i jackan. Men hem kom de. Problemet var vara att Pricken låg redan hemma i soffan och sov.

Efter Pricken flyttade det in en stor grå hankatt med vit mage. Han var jättefin! Men han valde att sedan flytta igen. Kan ha något att göra med att jag var i den åldern när det var kul att stoppa katten i dockvagnen. Säkert försökte jag få på honom dockkläderna också.

Foto på Mysan taget våren 1988. Det här fotot hade jag länge i min plånbok.

1981 kom Storebror Kocken hem med en svart katt med vit haklapp, Mysan. Hon hade farit lite illa där hon bott sina första sex månader i livet så hon var ganska vaksam, man fick inte göra vad man ville med henne direkt. Hon fick två kullar (en i mammas garderob och en i min säng) och från dessa hade vi två kissemissar kvar, Tjejen och långhåriga Luffe (Lufsan hette hon väl egentligen). Så tre honkatter varav endast Mysan var steriliserad ...

Under mina skolår känns som att det var ständigt kattungar hemma. Pappa ofta var randig på benen eftersom han på morgonen iförd morgonrock stod vid köksbänken och fixade frukost med ett gäng hungriga kattungar omkring sig. Med sina små sylvassa klor klättrade de uppför hans bara ben för att fortare komma åt maten! Och kompisarna som kom och klappade och gullade med de söta kissemissarna på eftermiddagarna ...

Jättedålig kvalité på bilden Randen men den enda jag har här på Randen ...

När jag sedan flyttade hemifrån 1988 fick Tjejen en kull till och från denna tog vi hem en svart liten katta som egentligen inte hette det men kom att kallas Batte. En kull och ett år senare kom min älskade lilla Randen. Eller min och min, jag var hennes. Egentligen hette hon Pezt, vilket alltid var lika underhållande att se dem ropa upp hos veterinären - men hon var min pest! Hon levde med oss i 21,5 år - en aktningsvärd ålder för en katt.

Och så hade vi den helt svarta katten Lakris också, katten som bröt svansen så veterinären var tvungen att amputera ...Stackars lilla Lakris, hon var en övergiven sommarkatt som fick flytta hem till oss och vår stora sorg efter att Batte försvunnit.


Här i Spanien har den lille vildkatten Tramse tagit vår trädgård - och våra hjärtan - i besittning. Det är hans hem, hans revir. Han är i sina ögon en riktig tiger i beige, grått och svart, stor och stark. Han smyger i det höga gräset eller lurar i rabatten så fåglarna kvittrar varnande. Men oftast så njuter han lättjefullt av solen och värmen. Kommer det en annan katt och han är på det humöret så fräser och väser han men oftast är han alltför bekväm, tittar bara på dem. Han vet att vi föser bort dem åt honom. Det kan väsas också om man skrämmer honom eller om han inte får en köttslamsa tillräckligt fort för jag vill leka med Tramse. Eller kommer lite för nära med handen, jag har ju alltid velat klappa den lille tigern! För det är ju ett problem, han vill inte klappas. Det vill säga, jag ser det som ett problem medan den tramsige lille katten anser att tigrar minsann inte ska klappas!

Jag undrar hur hans päls känns. Om den är mjuk och len som Randens var, de ser ju så lika ut. Men jag tror inte det, jag tror den är lite strävare, det kändes så när jag "råkade" snudda vid hans rygg. Jjisses så han flög iväg och oj så sonen skrattade! Men hur känns en tigers päls egentligen? Jag har alltid undrat det, om pälsen är luddigt mjuk eller sträv. Jag är inte ensam om att undra det.

📷

Detta är mitt bidrag till Gemsweekly Photochallenge där man med text och/eller bild tolkar ett ord. 
Jag samlar mina bidrag under etikett Gemsweekly Photochallenge. Kommer jag var med varje vecka? Det beror på om tillfälle och inspiration ges, om jag har något att berätta, hur stark skrivklådan är!

33 kommentarer:

  1. Liten søt tiger som ikke er noe å være redd for...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast han kan bitas!
      https://solsomsol.blogspot.com/2016/06/kattdomesticering-del-3.html

      Radera
    2. Jag tror nämligen att en av katter som jag plockade upp ur poolen var Tramse.

      Radera
  2. Åh vilket fint inlägg! Katter... Jag ÄLSKAR katter! Har haft ett gäng genom åren. Från Sotis, den första (som rymde och var randig och inte svart eller grå som man kanske kunde tro), till Nana som var helsvart som mamma gav bort när jag tittade på barnprogrammet som gick klockan 18.

    Sen favoriten. Megasen:

    https://amadecasa2009.wordpress.com/2009/09/24/ama_de_casas_katter/

    Henne saknar jag djupt och innerligt fortfarande. Hon var mattes katt (utom på kvällarna när hon stirrade stint på Anders tills han gav upp och gav henne mat :-) ).

    Älskade katt...

    PS: Tigerungar är väldigt mjuka och gosiga i pälsen. Lejonungar är betydligt strävare. Dom vuxna har jag undvikit att klappa på. Jag tror att dom kanske är lite som Tramse? Motvilliga, typ.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, helt underbara bilder på dina katter där i länken! Och det är visst något speciellt med dessa randiga katter! Och de svarta.

      Åh, lyckliga du som har fått klappa en tiger!

      Radera
  3. Vilket personligt och fint inlägg med så många roliga minnen. Nu förstår jag bättre att du är så barnsligt förtjust i din "tiger" Bamse.
    Det du känner för katter känner jag för sköldpaddor, även om jag aldrig skulle skaffa husdjur.
    Jättekul att du för första gången är med i Sannas utmaning. Hoppas du är med framöver också:-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, som sagt, katter har alltid funnits där kring mig och då har jag ändå inte riktigt tagit med alla.

      Sköldpaddor är för mig ett mysterium! Men fascinerande djur. Inget man gullar med direkt.

      (Och det är väl tredje gången jag är med nu ju ...)

      Radera
  4. Oj, många katter har det varit hos dig under årens lopp. Här är det maken som är mest för katter och har haft många i sina dar. Vi hade katter hos farmor och farfar som hade bondgård. Men de var ju i princip utekatter som mest var i "laggårn" och som till största delen ordnade sin egen mat. Men visst kom de in när de själva ville.
    Kul nu med Tramse som kommer men som har sin integritet,

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och då har jag ändå inte tagit med Tassen, kom jag på. Hankatten som var så klumpig men som älskade att ligga i korgen med kattungar.

      Vet just inte om det är integritet som är frågan i Tramses fall, han är bara tramsig och har väl i generna att inte vara för nära.

      Radera
  5. Han måste ha varit med om mycket tråkiga saker, din katt som inte vill bli klappad. Kanske han mjuknar en vacker dag. Man ska inte fundera så mycket på om någon vill läsa ens blogg - jag, för min del, skriver mest för att jag tycker det är roligt att skriva.

    Sen vill jag ju gärna dokumentera vissa händelser i mitt liv. På Facebook t.ex. försvinner ju allt meddetsamma. Det är ju massor också som man inte kommer ihåg - ledsen för att det inte fanns möjlighet att blogga tidigare. Nu kan jag i alla fall gå tillbaka 13 år tillbaka i tiden och läsa om vad jag gjorde då :-).
    Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tramse? Nej, det är nog snarare så att han är en vildkatt och då gäller det att hålla lite avstånd. Men han kommer varje morgon och tigger, får en skinkbit som jag håller upp och han tar den numer försiktigt med tänderna.

      Ja, bloggen är bra att när man vill minnas händelser!

      Radera
  6. Vilket personligt och fint inlägg! Och tänkt så mycket personlighet och karaktär det ryms i de där små underbara djuren. Själv har vi en rejäl hårboll (katt med långt hår) hemma, som tycker han har världskoll men är lite klumpig för att vara katt. Men är så keligt och ska alltid ligga i knät och kurra en stund direkt när jag kommer hem från jobbet (så även om det första jag måste göra är att gå på toa, så då får jag snällt sitta där lite längre. Hi, hi!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Christine! Ja, katter är ofta stora personligheter. Detkonstiga är också hur de ändras. Först hade vi Batte och Randen, då var det Batte som var högsta hönset, hon kom fösrt på plan. När så hon försvann kom Lakris in i våra liv och då tog den lilla Randen på sig rollen som alfakatt, Lakris var rätt opersonlig. När sedan Randen gick bort så blev Lakris plötsligt en mer tillgiven katt, mer närvarande. Men hon var aldrig lika "nära" som de andra.

      Klappa din kisse från mig!

      Radera
  7. Heisann, nei, jeg også lurte på det mens jeg farvela linearttigeren fra clip art! Er den pelsen myk???
    Nydelige kattehistorier. Takk!
    Min siste katt døde 2.mai, nesten 20 år gammel. Det var min 4.katt, muligens ikke den siste....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ledsen att höra om din katt men även det en aktningsvärd ålder. Sonen tjatar emellanåt om att ha en katt, dvs en som bor inne med oss och som vill klappas men vi kan inte ha det just, känner vi. Men självklart ska vi ha en huskatt igen!

      Radera
  8. Ett underbart inlägg! Jag gillar både katter och hundar och har haft flera. Min första egna katt smugglade jag hem från Dalarna när jag varit på sommarlov hos min mamma. Henne gav min farmor bort ... och det förlät jag henne aldrig för! Nästa katt, Svarta Malin skaffade jag som vuxen - hon blev också över 21 år och efter henne kom KF (Kattfan), som blev runt 19 ... men numer är det Sixten ... och han valde oss, precis som Tramse valde er :) Det tog två år innan jag kunde klappa honom ... och fortfarande efter ytterligare 10 år, så är det bara jag som kan klappa honom utomhus. Man undrar ju vad han varit med om ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men vad det ges bort katter! Ama råkade också ut för det!

      Jag älskar namnet KF, det är ett namn som min pappa skulle kunna ge en katt.

      Visst undrar man de varit med om ... Lakris gick runt vid en sjö och några som hade hunduppfödning hittade henne, de satte upp lappar på Konsum som vi såg när vi letade efter Batte. Men det var inte Batte ... Så kanske fick Lakris heller inte samma chans.

      Radera
  9. Så många söta katter du visar. Nu saknar jag våra ännu mer... Ja hur känns en tigerpäls? Vi är nog inte så många som kan svara på det. Nu blev jag nyfiken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tänk så man kan sakna dem! Ama har i alla fall gullat med tigerungar så jo, visst är jag avundsjuk! Ibland måste man ju få vara det också.

      Radera
  10. Så fint du berättar om dina katter! Det är ju synd att Tramse inte vill bli klappad men sådant får man finna sig i. Är man en vildkatt kanske ränderna i sitter i, man vill rå sig själv.
    Ha det gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, de där små tigerränderna sitter ganska hårt. Men man ser ibland hur han sliter med sig själv, vad han vill och vad instinkten säger till honom.

      Radera
  11. Jag har även vuxit upp i ett hem fullt av katter. Jag och mina syskon tog hem hemllsa katter och husade dem. Jag älskade vår första grå/ brun randiga katt Pussy. Jag kunde göra allt med henne och även köra i en dockvagn. Sedan var det en svart mullig katt som kissade i skor och i sängar som hette Nalle. Jag gillade inte henne. Sedan hade vi Saida som var svarr och livlig. Därefter tog min mor hand om Masse " Jasas". Min syster och sbåger ville inte ta hand om denna stolta och jobbiga Burma katt. Han blev en del av mitt liv i 18 år. Han var både klok och förståndig men var inte så social mot nya människor. Därefter skaffade jag Sunny, en norsk skogskatt som var mer än vild än tam. Hon sprang tyvärr iväg när jag träffade min nuvarande man. Så katter har varit mitt liv men inte nu tyvärr. Kul att få ta del av din katthistoria Emma <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, katter som pinkar för att markera revir och missnöjdsamhet, det har man ju haft. Såååå jobbigt! Men så kommer de och gosar och allt är förlåtet. En stund.

      Förstår att för er som reser så enormt mycket skulle det vara väldigt svårt med en katt. Där verkar ju hundar vara lättare.

      Radera
  12. För nåt år sedan klappade min ena dotter en gepard. Pälsen var enligt henne inte alls lika Len som vår katt Tigers. Mer sträv och lite fet.
    Katter är härliga.

    SvaraRadera
  13. Du är en sann katt- och tigervän, det hör jag! Alla katter gillar inte att bli klappade o det får man ju acceptera. Men din tiger är jättefin, och han tillför säkert mycket för trivseln i ert hem!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om du visste hur många gånger jag varit nära att klappa bara för att jag går förbi, så som jag liksom alltid gjort med mina andra katter! I sista stund kommer jag på att det är ju ingen idé, han kommer bara springa iväg.

      Radera
  14. Underbar berättelse om alla dina katter. Och nu har du tydligen fått en riktig tiger till slut. Grattis!
    Hälsningar
    Birgitta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, en tramsig liten tiger som jag precis nu jagade bort en inkräktare åt. De satt har och glodde och mjauade åt varandra. Eller han kanske tyckte han hade läget under kontroll ... Jag orkade inte lyssna på dem längre!

      Radera
  15. En fin personlig berättelse du ger oss!

    SvaraRadera