Vägen till den perfekta lussekatten

På lördag ska vi på glöggfest! Ja, om det inte regnar för då blir det inställt, vännen Fru Torreblanca har inte plats för alla inomhus. Jag har blivit beordrad att ta med lussebullar (hon vet att jag gillar att baka).
- Inga problem! sa jag.

För inte ska väl det vara några problem med att sno ihop en sats saffransbullar, börjar ju få snits på kardemummabullarna och saffran måste vara lätt att få tag på, krokusen den växer ju för 17 här i Spanien. Jo, och vad det då resulterar i är att det finns sjuttioelva olika varianter. Glöm den där påsen med 0,5 g i kassan på ICA.

Hel, mald, för paella, för fisk, stora förpackningar, små förpackningar, saffran med extra färg, är det där saffran?... Gaah! Nu är vi där igen!

Till slut köpte jag en kartong med 400 + 100 mg mald saffran (hade ju ingen mortel). När jag någon dag senare börjar ta fram inför mitt provbak börjar jag bli konfunderad. I asken ligger där fem små påsar i "normal" storlek. Men 500 mg, det är ju...0,5 g. Skulle de där fem påsarna vara EN svensk påse? Skulle jag alltså ha köpt TVÅ askar? Frågade mannen min och han höll med, jag tog med och diskuterade med Fru Torreblanca och vi kom fram till att jag skulle börja med en påse. Jag hade nämligen öppnat en av de små påsarna och det luktade väldigt mycket.

På jäsning

Det visade sig att matematiken stämde. Det blev ena riktigt bleka och smaklösa lussekatter och då hade jag ändå tagit fyra av påsarna i stället för en som jag tänkte först. Dessutom så jäste degen så infernaliskt så jag tror jästen åt upp allt socker för bullarna var heller inte söta. De var helt enkelt urtrista!

Fast de blev riktigt snygga...

Nu måste jag köpa mer saffran till lördagen. Ska se till att det är 1 g då och eftersom jag nu har en mortel kan jag köpa hela saffranstrådar! Och så ska jag ta mycket mer socker!