Att resa tillbaka igen

Så stod vi där, sonen och jag, med våra två resväskor och våra två handbagage.

In med dem i bilen. Vi gav oss iväg i god tid och tur var det för självklart var det tvärstopp pga olycka på Essingeleden... Men vi kom fram med stor marginal eftersom vi åkt med ännu större. Jag sitter hellre på Arlanda i två timmar än att sitta i bilkö och undra om vi hinner fram i tid, innan planet lyfter utan oss.

Först checkade vi in oss själva. Där stod en stor våg så vi lassade av nyfikenhet upp resväskorna och dessa vågar visade på ca 17-18 kg på respektive väska, det som på vågarna hemma visat på 20,1 och 20,2 kg. Va sjutton! Då hade jag ju kunnat stuva om och i ytterligare! Sonen hade kunnat få med sig ännu mer LEGO, jag hade kunnat ta med den där förpackningen med hårt bröd... Kanske t o m Roomba!

Sedan var det dags för självincheckning av bagaget. Vi hade satt dit de där "tagsen" på respektive väska så när vi kom fram lassade vi först upp den oformliga bagen och skannade in den. Den började rulla iväg. Sedan stannade bandet. Och bagen rullades tillbaka.

För lång.

Va f-n! Som tur var hade jag axelremmen till bagen så jag meckade runt lite med att dra ihop den lite. Upp på bandet igen, skanna in koden, den rullade iväg! Och kom tillbaka...

Fortfarande för lång

Va f-n igen! Det var nu sonen började mopsa om knäppa väskor och annan idioti. Jag bad honom bryskt att vara tyst! Mina föräldrar stod bredvid och insåg att nu var inte läge att lägga sig i, bara dra sonen åt sidan medan en stressad och härsken mamma meckade med bagen. Även om det inte stod någon på kö bakom oss kändes det som att kön bakom växte ändå. Vad knäpp man är!

Meck-meck-meck! Jag drog den där axelbandsremmen lite hit och dit, allt för att bagen skulle ge intryck av att vara kortare. Den var ju liksom inte full, den var bara oformlig. Jag hade säkert kunnat skaka ned allt åt ena sidan och vikt överflödet, allt för att lura skannern... Men till slut hade jag spänt ihop allt, det kändes som sista försöket. Taggen skannades av igen, bagen åkte. Och fortsatte bort på bandet. Jippi! Den normala resväskan följde galant efter. Med envishet och uppfinningsrikedom löser man det mesta!

Det enda som återstod var att säga hej till mina föräldrar innan vi gick genom säkerhetskontrollen.
- Jag vill inte att ni ska åka, jag har vant mig vid att ha er här! sa pappa och det är stora ord i vår familj!

Det var inget pipande vid säkerhetsbågarna. Däremot tog de åter en extra koll i sonens väska igen. Inga juiceförpackningar den här gången!

Dagen efter hemkomst!

Det första vi gjorde var att besöka toaletterna. Och så krånglade jag med att koppla upp min mobil mot Arlandas wifi. Medan jag pillrade med det säger någon "Hej!" och jag tittar upp. Där står Fru Torreblanca med barnen! De visste inte ens om att vi varit i Sverige så när hennes son sa "jag tror jag ser Emma där borta!" så hade hon först inte trott honom. Men visst var vi där!

Så vi slog oss ned och väntade på att få gå ombord, under tiden tjattrade vi glatt på om vad vi gjort under hela sommarlovet.

Resan gick så klart bra förutom att jag hade ont i magen hela tiden. Stress och kaffe: ingen bra kombination.

Tänk vad skönt det var att komma tillbaka! Där stod mannen min och väntade med största kramen när vi kom. Han har inte alls gillat läget med vår resa till Sverige. Inte ett dugg. Samma dag som vi reste hem hade vi även haft Mark 'The Pool Guy' hemma för poolrengöring. Hans fru och son var i Irland och han gillade inte heller det, att bli lämnad kvar ensam. Inte ett dugg, han heller.

I tisdags, en vecka efter att vi hade kommit hem, frågade jag om hans familj hade kommit tillbaka.
- Yeah-yeah-yeah! The craziness is over!

Det är väl ungefär så mannen min också tycker.