En dag med många dörrar

Ett efterlängtat besök har inletts: svärmor har kommit!

Det är första gången som hon är i Spanien och så klart har vi många saker som vi vill uppleva med henne under dessa tre veckor. Men vissa saker hade vi inte tänkt att uppleva...

Det började med att vi idag var och hämtade sonen vid skolan och när vi kliver ur bilen här hemma vid 15.30 så drämmer sonen igen bildörren. Med svärmors långfinger emellan.

Vid 16.30-tiden var det bara att inse det är dags plocka ihop mig och svärmor för att åka till sjukhuset då det fortfarande blöder ymnigt och Google säger att om såret är djupare än några millimeter så behöver det sys, särskilt om det fortsätter blöda. Svärmor hade andra åsikter men det hade inte vi. Så kl 17 hittade jag till det offentliga Hospital de Alta Resolución de Benalmádena och akutmottagningens dörrar efter lite runtfrågning. Jag visste i vilka faggor de två sjukhusen låg, privatsjukhuset Xanit låg dock framför och skymde.

Svärmor visade fingret för mannen i receptionen. Hon ville visa varför hon var på akuten. Jag bad henne dock sluta med det när två poliser klev in bakom dörrarna och det gjorde hon lydigt.

Sedan gick vi till en disk bakom receptionens dörrar där svärmor fick ett identifieringsband runt handleden och efter det blev vi hänvisade in till väntsalen. Vad ingen informerat oss om men som vi rätt fort förstod var att på det där vristbandet stod ett identifieringsnummer. När det var ens tur så var det det numret som pipandes visades på monitorn på väggen. Monitorn visades även vilken dörr man skulle gå till.

Första gången efter en minuts väntan (Ja, jippe! Det här gick ju fort!) var det Triaje 1. Där klipptes kompress och sårtejp bort av en första läkare:
- Need stitches, need to check tendons OK. If not OK, go to Málaga.

Med bävan satte vi oss på nytt och väntade med en ny kompress kring det blödande fingret. Där satt vi i 45 min innan svärmors nummer dök upp och hänvisade oss till rum 20. Nu skulle alltså senorna i fingret kollas så att de inte var skadade.
- Need stiches, sa den unga läkaren efter att ha klippt bort den nya blodiga kompressen och kastat en mindre öga på såret. Därefter satte hon sig och knappade frenetiskt på datorn. Ett papper skrevs ut och vi fick order om att åter vänta så att sköterska skulle få sy ihop.

Sköterskan?

Så ut igen i rummet. Svärmor började vid det här laget tröttna rejält på detta och tyckte att det behövde inte alls sys men jag kontrade med att Google och två läkare sa annat samt att jag har bilnyckeln så hon kommer ingenstans.

18.20 kom det dock ut en sköterska från rum 25 och ropade ut svärmors namn. Nu skulle det äntligen sys så då blev jag - det moraliska stödet och tolken! - prompt utkastad. Fast jag är i sanningens namn inte så ledsen för det. Och det var en doktor som sydde.

Efter 20 min kom svärmor ut med omplåstrat och nysytt finger, jag hade under tiden suttit och läst mer om de där nya identifieringsbanden de sätter på alla patienter på detta hospitalet. Nu skulle vi bara vänta vid nästa dörr, där skulle vi få en rapport att ta med och visa när vi imorgon ska visa upp fingret på vårdcentralen.

Vid 19-tiden var vi åter på väg mot bilen...

Nu vet jag var akutmottagningen ligger och var man inte ska parkera bilen, vi ställde oss på helt fel ställe så vi fick gå en liten promenad. Inte helt fel men helt fel tillfälle.

Imorgon ska vi ta reda på var vårdcentralen ligger... Må det inte finnas lika många dörrar och instanser där!