Vart tog skogsvägen vägen?

Den sista "hela" dagen i Sverige åkte vi en snabbsväng till affären och sedan bestämde vi att vi skulle ta en tur i skogen, det stor ju på min att göra-lista. Sonen tvingades med under protest och lockelse om en glass.

Men vilken skog skulle vi ta? Den bakom oss? Den är rätt trist för det är en liten skog som genom åren blivit mer och mer söndertrampad. Nu har jag inte gått i den på bra många år så jag kan bara föreställa mig... Men jag gick där varje dag till skolan och det har väl ungarna i området fortsatt med. Samt så klart alla med hundar.
- Vi åker till Skogssjön! föreslog mamma.

Det var en bra idé, tyckte jag. En bit med bil och sedan en promenad ned till sjön där jag varit med scouterna många gånger och dessutom tältat med en kompis när vi var kanske 12-13 år.

Vi packade ned några glasstrutar och dricka i en kylväska och satte oss i bilen. Jag konstaterade att det är faktiskt en bit bort (ca 1 mil säger Google Maps nu när jag kollar). Har jag verkligen cyklat hit? Frivilligt? Den stora frågan blev dock vad hit verkligen låg. För vart hade den lilla avtagsvägen med bommen tagit vägen? Det där grustaget fanns inte förr, vi passerade scoutstugan där jag också varit på läger och den ligger längre bort...

Men där var till slut vad det verkade som en ny väg ned mot sjön!

Bild lånad från warosu.org

Vi svängde in på vägen och parkerade en kort bit in. Sedan spatserade vi runt en stund och plockade gigantiskt stora blåbär (som hamnade i ugnspannkakan till lunch dagen efter) och konstaterade att det var mycket lingon som borde vara färdiga om en vecka eller så. Och så konstaterade vi att det var snustorrt! Inte en svamp och det knastrade högt under fötterna när man klev genom blåbärsris och mossa. Jag tycker alla har sagt att det har regnat hela svenska sommaren så jag var lite förvånad.

Vi hittade tyvärr aldrig hela vägen ned till Skogssjön för det har under årens lopp byggts en massa hus så det var avspärrat. Va f-n!

Så istället satte vi oss i bilen och åkte hem... Eller först åkte runt lite och mamma visade mig områden som inte fanns när jag växte upp, den gamla flygflottiljen som nu blivit ett helt bostadsområde med skolor och allt. Sonen satt i baksätet och åt sin halvsmälta glasstrut. De andra två strutarna stoppade jag in i frysen igen när vi kom hem.

Vad snopet det kändes. Men jag fick i alla fall gå på mossa och kliva över grenar! Så det kvalificerades som en tur i skogen.

Hela att göra-listan var härmed avklarad! Dagen efter var det dags för hemfärd!